Centrerad glidande medelvärde for udda

Stata: Dataanalys och statistisk programvara Nicholas J. Cox, Durham University, Storbritannien Christopher Baum, Boston College egen, ma () och dess begränsningar Statarsquos mest uppenbara kommando för att beräkna glidande medelvärden är ma () - funktionen hos egen. Med tanke på ett uttryck skapar det ett periodiskt rörligt medelvärde av det uttrycket. Som standard tas det som 3. måste vara udda. Men som den manuella inmatningen indikerar kan egen, ma () kanske inte kombineras med varlist:. och av den anledningen är det inte tillämpligt på paneldata. I vilket fall som helst står den utanför uppsättningen kommandon som är specifikt skrivna för tidsserier, se tidsserier för detaljer. Alternativa metoder För att beräkna glidmedel för paneldata finns det minst två val. Båda är beroende av att datasetet tidigare har ställts in. Det här är väldigt mycket värt att göra: inte bara kan du spara dig själv upprepade gånger med att ange panelvariabel och tidsvariabel, men Stata beter sig smart med några luckor i data. 1. Skriv din egen definition med hjälp av generering Använda tidsserier som L. och F.. Ge definitionen av det rörliga genomsnittsvärdet som argumentet för ett genererat uttalande. Om du gör det här är du naturligtvis inte begränsad till lika viktiga (obevätade) centrerade glidmedelvärden beräknade av egen ma (). Till exempel skulle lika viktiga treårs glidande medelvärden ges av och vissa vikter kan enkelt specificeras: Du kan givetvis ange ett uttryck som logg (myvar) istället för ett variabelt namn som myvar. En stor fördel med detta tillvägagångssätt är att Stata automatiskt gör det rätta för paneldata: ledande och släpande värden utarbetas inom paneler, precis som logiken dikterar att de borde vara. Den mest anmärkningsvärda nackdelen är att kommandoraden kan bli ganska lång om det glidande medlet innefattar flera termer. Ett annat exempel är ett ensidigt rörligt medelvärde baserat endast på tidigare värden. Detta kan vara användbart för att generera en adaptiv förväntning av vilken variabel som kommer att baseras uteslutande på information till dags dato: Vad kan någon förutspå för den aktuella perioden baserat på de fyra senaste värdena, med hjälp av ett fast viktningsschema (en 4-tidsperiod kan vara särskilt vanligt förekommande med kvartalsvisa tidsserier.) 2. Använd eget filter () från SSC Använd det användarskrivna egenfunktionsfiltret () från egenmore-paketet på SSC. I Stata 7 (uppdaterad efter 14 november 2001) kan du installera det här paketet efter vilket hjälp egenmore pekar på detaljer på filteret (). De två ovanstående exemplen skulle göras (I denna jämförelse är genereringsmetoden kanske mer transparent, men vi kommer att se ett exempel på motsatsen i ett ögonblick.) Lags är en numlist. lederna är negativa lags: i det här fallet -11 expanderar till -1 0 1 eller led 1, lag 0, lag 1. Koef-ficienterna, en annan numlist, multiplicera motsvarande släpande eller ledande objekt: i detta fall är dessa föremål F1.myvar . myvar och L1.myvar. Effekten av normaliseringsalternativet är att skala varje koefficient med summan av koefficienterna så att koefficienten (1 1 1) normaliserar motsvarar koefficienterna 13 13 13 och koef (1 2 1) normaliserar motsvarar koefficienterna 14 12 14 Du måste ange inte bara lags men även koefficienterna. Eftersom egen, ma () ger det lika viktiga fallet är huvudmotivet för egen, filter () att stödja det ojämnt viktiga fallet, för vilket du måste ange koefficienter. Man kan också säga att förplikta användare att ange koefficienter är ett litet extra tryck på dem för att tänka på vilka koefficienter de vill ha. Den huvudsakliga motiveringen för lika vikter är, vi antar, enkelhet, men lika vikter har äckliga frekvensdomänegenskaper, för att bara nämna ett övervägande. Det tredje exemplet ovan kan vara vilket är ungefär lika komplicerat som genereringsmetoden. Det finns fall där eget, filter () ger en enklare formulering än att generera. Om du vill ha ett nio-termins binomialfilter, som klimatologerna tycker är användbara, ser det kanske mindre hemskt ut än, och lättare att få rätt än, precis som med genereringsmetoden, fungerar egen, filter () korrekt med paneldata. Faktum är att det som sagt ovan beror på att datasetet tidigare har ställts in. En grafisk spets Efter att du har beräknat dina glidande medelvärden kommer du förmodligen att vilja se en graf. Det användarskrivna kommandot tsgraph är smart om tsset dataset. Installera det i en aktuell Stata 7 av ssc inst tsgraph. Vad sägs om delning med om ingen av ovanstående exempel använder sig av om begränsningar. Faktum är att egen, ma () inte tillåter om det ska anges. Ibland vill folk använda om man beräknar glidande medelvärden, men användningen är lite mer komplicerad än vad som vanligtvis är. Vad förväntar du dig av ett glidande medelvärde beräknat med if. Låt oss identifiera två möjligheter: Svag tolkning: Jag vill inte se några resultat för de uteslutna observationerna. Stark tolkning: Jag vill inte ens att du ska använda värdena för de uteslutna observationerna. Här är ett konkret exempel. Antag som en följd av vissa om villkor ingår observationer 1-42 men inte observationer 43 på. Men det rörliga genomsnittsvärdet för 42 beror bland annat på värdet för observation 43 om medelvärdet sträcker sig bakåt och framåt och är av längd åtminstone 3, och det kommer också att bero på några av observationerna 44 under vissa omständigheter. Vår gissning är att de flesta skulle gå för den svaga tolkningen, men om det är korrekt, kan inte filter () heller stödja om. Du kan alltid ignorera vad du donrsquot vill eller ens ställa in oönskade värden att missa efteråt med hjälp av ersätt. En anteckning om saknade resultat i slutet av serierna Eftersom rörliga medelvärden är funktioner av lags och leads, produceras egen, ma (), där lags och leads inte existerar, i början och slutet av serien. Ett alternativ nomiss tvingar beräkningen av kortare, ocenterade glidmedel för svansarna. Däremot genererar varken egen eller filter, (), eller tillåter, något speciellt för att undvika att missa resultat. Om något av värdena som behövs för beräkning saknas, saknas det resultatet. Det är upp till användarna att bestämma om och vilken korrigering som krävs för sådana observationer, förmodligen efter att ha tittat på datasetet och med tanke på vilken underliggande vetenskap som kan bäras. Haeundae, 160 Törst, 160 Mor, 160 Breathless 160160160 Året år 2009 öppnade i svåra omständigheter, minst sagt. Med en global finanskris som förvärrade en tvåårig kris i den koreanska filmindustrin var årets förväntningar låga. Situationen var särskilt hård för medelstora genrebaserade kommersiella filmer, som under de senaste åren hade förlorat pengar för oftare än de hade tjänat det. I bättre form var Koreas internationellt erkända regissörer, med både Park Chan-wook (Thirst) och Bong Joon-ho (Mother) som lanserade högprofiler våren. Hong Sang-soo blev också en ny film som du vet allt. sköt för en liten del av sin vanliga budget. Alla tre filmerna skulle inbjudas till olika delar av Cannes. Överraskande visade också att låga budgetoberoende filmer visade ett betydande liv mitt i krisen. Dagtid Dricker och andas. två debutfilmer sköt på små budgetar, tjänade kritiskt beröm och en uppmuntrande grad av kommersiell framgång. Mest häpnadsväckande var dock den övergripande framgången hos den låga budgetdokumentaren Old Partner. om en äldre bonde och hans ko, som från och med den 1 maj var årets bästa grosseringsfilm med nära 3 miljoner biljetter sålda. 160160 (skrivet den 5 maj). De bästsäljande filmerna 2009160 Inkluderar biljetter sålda under 2010. 160Source: Koreanska filmrådet. Seoul befolkning: 10,2 miljoner Nationell befolkning: 49,8 miljoner Marknadsandel: 160160 Koreanska 48,8, Import 51,2 (rikstäckande) Filmer släppt: 160160 Koreanska 118, Importerad 243 Totalt antal intagna: 160160 157,0 miljoner Antal skärmar: 160160 2055 Växelkurs (2009): 160160 1279 vannUS dollar Genomsnittlig biljettpris: 160160 6970 Vann Exportera till andra länder: 160160 US14,122,143 (Japan: 42) Genomsnittlig budget: 160160 2,3 miljarder vann inklusive 0,8 miljarder pampa spendera Komplett lista över 2009 Utgåvor med Box-Office-data 160160160160 Dagtid Drick Hyuk - jin (Song Sam-dong), en nyligen återvändande från militären, är en blyg och mjukt talad tjugo-något kille. Under en berusad mash-up med sina kompisar, bjudde hans bästa vän Ki-Sang (Yook Sang-yup: är dessa skådespelare namn för riktiga) honom att bo på hans släktingens pensionat (kallad pension i Korea) i den avlägsna semesterorten Jeongseon, Kangwon-provinsen. Nästa dag anländer Hyuk-jon bara till Jeongseon för att finna sig strandsatt utan sina vänner. Han brukar motvilligt tillbringa natten i staden, i ett felaktigt pensionat, som det visar sig. För att lägga till förolämpning mot skada, resulterar hans besvärliga försök att hämta nästa granne (Kim Kang-hee) en ego-skadlig borstning av hennes thuggish companion (Tak Seong-joon). Men Hyuk-jins-problem är långt ifrån, som de konstiga lokalbefolkningen möter, inklusive en mothållig kvinna med äckligt humör (Lee Ran-hee) och en godmodig lastbilsförare (Sin Woon-seop), börjar utgöra hot inte bara till hans ekonomiska säkerhet och mentala stabilitet men kanske till hans kyskhet (). Filmerad extremt billigt (med den totala budgeten påstås under 10 miljoner vann) under några år av regissören Noh Young-seok med noll filmskolans bakgrund, vann Daytime Drinking en publikpris på 2009 Jeonju Film Festival och landade en robust distributionsavtal , trots att dess kassakontor inte mättade upp till Old Partners kompromisserande framgång. en annan extrem lågbudget indie funktion. Dagstidning Dricker är definitivt inte en bra framställning av filmskapande färdigheter från regissören Noh: i vissa avseenden är det exakt amatörligt. Kameran verkar exempelvis ha problem med att hålla ett ordentligt fokus i några avlägsna bilder, vilket resulterar i suddiga kanter, som om vi ser dem genom ett ogenomskinligt fönster. Vad är roligt är att dessa scener, som vanligtvis visar Hyun-sik strandsatta i mitten av ingenstans, gör att han i samband med denna grova och tumliga men underligt charmiga flick verkar sjunkit mitt i en fiskskål, som illustrerar amusingly karaktärer exasperation och ska vi säga dork-ish kvaliteter. Filmen är full av dessa jättefina ögonblick. Outward Daytime Drinking kan misstas för en lågoktanparodi av en Hong Sang-soo-film (huvudpersonerna suger hårdlut som valar i båda fallen: ja, den här kallas dagtid Dricker trots allt, och nej, vi pratar inte om eftermiddagste här), men det är väldigt löst strukturerat och tydligt monterat, och dess slutgiltigt godmodiga, deadpan humor är ganska unik, åtminstone bland koreanska filmer. Song Sam-dong som Hyuk-jin, trots att den knappt fungerar i teknisk mening, fungerar som den perfekta folien för de slumpartade surrealistiska tecknen han går in i. Även när problemen kvarstår, håller Doofus-barnet alltid ett och ett halvt steg bakom det rätta svaret, vilket gör sitt uttryck för långsam bränning, när den är klar, både droll och sympatisk. Filmen förlorar bara sitt lager under de senaste trettio minuterna, när Hyuk-jin äntligen möter Ki-sang och besöker rätt pension. Det här avsnittet har en generös inaktiv mardrömsekvens, som förmodligen inte kunde ha blivit ordentligt gjord med de knappa resurserna som finns tillgängliga för besättningen, och förklaringen av Ki-sangs verkliga motivation som svänger på en besviken lata storytelling-enhet. Jag önskar att filmen hade en mer dynamisk, känslomässig katartisk upplösning som visar att Hyuk-jin aktivt tar några initiativ mot sina plågor. (Jag antar att han gör en liten bit av det, utanför skärmen) Dagtid Drickande är kanske inte ett jordskakande mästerverk, men Noh Young-seoks utan budgetkomedi har sitt hjärta på rätt ställe och förtjänar riket det beröm den har garnered från tittarna. En anteckning: Var försiktig så att du inte blir överbelastad av filmens slutkreditmusik, som också komponeras av regissören Noh a la John Carpenter. Det är en slags tekno - ppongjjak. som balsalmuzak spelade för International Conference of Organ Grinders Monkey Association: Jag varnar dig, du kommer inte att kunna hämta det ur din hjärna när du hört det.160160160160160 (Kyu Hyun 160Kim) Cheon-soo (Kim Kang-woo, Rainbow Eyes) är en begåvad simmare, en gång en tävlande i internationella spel. En dålig spelande vana förstör honom dock ekonomiskt. Han blir vildvunnen rekryterad till ett dopet budjobb för gangsterpresident Kang (Jo Jae-hyun, Hanbando. Romance). Uppgiften tycks involvera att simma förbi gränsen mellan Korea och Japan med en rad påsar fyllda med dope i dina tarmar. (Som jag hade misstänkt skulle det vara, filmmilken denna uppsättning för ca-ca skämt, så känsliga tittare). Kang är besatt av sin tidigare kollegas dotter, en frukttart med namnet Yuri (Park Si-yeon, Dazimawa Lee), och självklart blir hon och Cheon-soo kär i varandra efter att ha delat flera kosmetika-kommersiella ögonblick av cocky stirrar och pouty förolämpningar. Bara för att göra sakerna mer komplicerade än vad som behövs, är Cheon-soo tailed av en korrupt cop som heter Dog Snout (Lee Won-Jong, The Foul King. Hi Dharma), som har en historia med president Kang. Marine Boy är en typisk kommersiell actionfilm som utmärks av en känsla av fotdragning i den koreanska industrin idag. Det tar en premiss och en plot som påminner om en Hollywood-action-thriller (den här gången är Peter Benchleys The Deep själv mer än en liten skocky och illogisk) och försöker uppdatera dem med smarta visuella bilder som importeras från TV-reklamfilmer, medan Koreanska karaktärerna genom att belasta dem med båg-melodramatiska gester, dialoger och motivationer. Jo Jae-hyun och Lee Won-Jong, båda fantastiska skådespelare, försöker gamely att ge en del verve och finess till sina roller som tycks definieras mer av deras Kyongsang-provinsiella accenter än någonting annat. Direktör Yun Jong-seok. som många koreanska debutdirektörer, är kompetent om den inte är inspirerad, och vet hur man förvirrar kameravinkel och redigering för att hålla takten uppe. Tyvärr drar det löjligt sammanfogade plotet och motivationen snabbt ner förfarandet. Park Si-yeon, foxily charmig i Dazimawa Lee. här måste gripa med en roll som inte kan avgöra om Yuri bara är en bortskämd brat med ett drogproblem eller en manipulativ femme fatale. Och var det inte att hon skulle vara en seriös missbrukare eller kanske det var en satsning, eftersom vi aldrig såg henne en gång utan att se ut som om hon bara gick ut ur en Vogue-fotospridning. Jag antar att sedan hon och Cheon-soo fick sippa Pina Colada i Palua i slutändan, borde vi inte ställa dessa niggardly frågor. När det gäller Kim Kang-woo, gillar jag fortfarande hans vildkattshudare med ett slag av sårbarhet, men han borde verkligen bränna sin agent eller bara hålla sig borta från den som det är som ger honom råd om att välja skript. Jag tror att jag skulle ha varit mer välgörenhet till Marine Boy om den, som The Deep. åtminstone haft en god känsla för att regalera oss med vackra undervattensbilder. Men nej, filmen slösar för det mesta av speltiden bland tråkiga karaktärer som stöter på oöverträffade en-linjer och tuffa pratstundar, ensconced i chi-chi-vardagsrum eller sitter i fina bilar som skäller in i mobiltelefoner. Var är marina i Marine Boy. Uppriktigt sagt, vem ger en sardinfena om president Kang är kär i Yuri Var det meningen att den här påstådda actionfilmen Marine Boy var på en punkt den mest nedladdade koreanska filmen i år: en oceanisk actionfilm som passar för att titta på en 17 - inch PC-skärm tvivlar jag på något sätt på vad den här filmen crew och cast hade i åtanke medan de gjorde det. 160160160160160 (Kyu Hyun160 Kim) 160160160160 Det nakna köket Dag Ahn Mo-rae och Han Sang-ins bröllopsdag är ganska händelserikt. Först kokar Mo-rae (Shin Min-a, Go Go 70) frukost och serverar den på sin bästa porslin, hoppas att få Sang-in (Kim Tae-woo, Woman on the Beach) till humöret för kärlek innan han går att jobba. (Det fungerar.) För det andra avslutar Sang-in sitt high-end stockbrokerjobb, så att han kan ägna sig åt sin livslånga dröm om att driva en fancy restaurang. För det tredje, när hon handlar om en årsdaggåva för Sang-in, smälter Mo-rae in i ett stängt galleri, där hon möter en annan olaglig besökare - en mycket snygg ung man med vilken hon gömmer sig när gallerianvändaren dyker upp. Mo-rae, övervunnen av värme och yrsel, har ett plötsligt sexuellt möte med den främling, som sedan försvinner. För det fjärde berättar Sang-in Mo-rae över middagen som han förväntar sig en mentor för att hjälpa honom att planera menyn för sin drömrestaurang: en strålande ung fransk-koreansk kock som kommer fram till kvällen. För det femte, gissade du det: Park Du-re (Ju Ji-Hoon, Antique, Princess Hours), den fransk-koreanska mentorn, visar sig vara Mo-raes zipless främling, som nu bor hos det unga paret och sover i det rum som tillhörde Sang-ins sen mor. Därifrån går historien som du förväntar dig. Mo-rae är kraftfullt dragit till förföriska Du-re medan Sang-in får matlagningstimer från honom. Så småningom kommer allting att krascha, men köket är en komedi, så det visar sig i alla fall i slutändan. (Den officiella engelska titeln på den här filmen är The Naked Kitchen, men det är en billig reta eftersom ingen blir naken, även metaforiskt. Det här är en mycket knäppt film. Den koreanska titeln är ingenting annat än det engelska ordet Kitchen. Jag kallar det här.) Köket gjorde inte bra alls, vilket är överraskande eftersom det har tre bankabla stjärnor. Det var inte ens märkt som en kommande release här på Koreanfilm. org. Jag skulle inte ha vetat om det inte hade varit med i en boklängdsundersökning av koreanska filmer för 2008, vilket gav en aning om sin visuella överklagande och känslomässiga dynamik, så jag hämtade upp DVD. Förste gången regissören Hong Ji-young gjorde en väldigt fin film, hennes gjutna gjorde bra prestanda. Så vad är fel Om inte för det faktum att inte många andra människor tyckte om det heller, Id antar att min brist på entusiasm för Kök var bara min personliga hangup. Först misstänker jag att någon älskade Jean-Pierre Jeunets 2001 slog Amelie. en film som jag hatade för det sätt som det reveled i sin egen cuteness - så om du gillade Amelie. kanske du borde ge köket ett försök. Shin Min-a verkar vara kanaliserande Audrey Toutou, och har blivit uppbyggd och coiffed för att komma ihåg hennes skumma obnoxiousness. Soundtrack-slangarna i wals i parisisk stil, Sang-ins-restaurangen, har ett koreansk-franskt fusionskök, och självklart är Du-re en fransk-koreansk adopterad. Maten är en stor karaktär i filmen, med massor av närbilder av smaskiga bordsspridningar. Under alla Francophile sirap finns intressanta tecken. Mo-rae och Sang-in har varit vänner sedan barndomen. Han tänkte inte på att hon följde honom runt, kallade han hyung eller storebror (även om koreanska tjejer skulle kalla sina äldre bröder), och deras äktenskapliga förhållande är en udda men tilltalande blandning av heta kön och bästa kompisar. Skriptet utforskar detta intelligent, som när Mo-rae berättar Du-re, för mig betyder kärlek inte mycket. Dess Han Sang-in. Inte för att jag inte älskar någon, eller älskar mer någon annan. Jag försöker bara vara mig. Köket flirar, alltid så delikat, med manlig homoerotism. Det var en aning om att Sang-in och Du hade en affär när de träffades i Frankrike när Sang-in visar att du är hans rum, frågar Du att han ska tillbringa natten med honom. Sang-in berättar okej: Tja. Jag har en fru. Men Kitchen utforskar inte dessa möjligheter, det refererar till dem glancingly, försöker göra sig ser spicier än det egentligen är. Det drar alltid tillbaka till den fina ytan. I detta lider det i jämförelse med den överlägset överlägsen Wanee och Junah (Kim Yong-gyoon, 2001), som delar några av sina ämnen: ett förhållande mer vänskap än passioner, flirta med bisexualitet och könsspel. Köket frustrerar mig bara, men för att det faller så långt som det kan ha varit. Filmen verkar sönderdelad mellan att ta chanser och spela det säkert, och att spela det säkert hjälpte inte antingen konstnärligt eller på kassakontoret. 160160160160160 (Duncan Mitchel) En varning: om du letar efter en känsla-bra escapist underhållning, undvik Handsphone. Den typen av film måste uppfylla flera villkor. Först och främst bör vi kunna känna för sin huvudperson. Omvänt bör bitarna skurken inte ge någon sympati. Det våld den goda mannen använder mot skurken måste vara renskuren, inte rörig som en vi ser i verkligheten. Och så vidare. Handphone ignorerar dessa villkor. I själva verket bryter det glatt över dem. Seung-min underhållning agent, filmerna påstås hjälte, är inte någon vi skulle frivilligt känna någon sympati mot. Han är grund, låg hyra och saknar samvete. Yi-gyu, som av misstag väljer upp Seung-mins mobiltelefon och bestämmer sig för att utpressa honom, är å andra sidan någon lättare för oss att rota för. Yi-gyu sakta sönder under arbetslivet, till skillnad från Seung-min, vars grunda karaktär verkar faktiskt förbättra sin förmåga att navigera genom sitt yrkesverksamma vatten. Filmen är medveten om denna kontrast och sätter Yi-gyu genom en vridare för att bevisa sin punkt. Naturligtvis bidrar våldet som slutligen mellan dessa två störda tecken inte att hjälpa tittarna att minska den senare stressen. Tja, vad kan jag säga Handphone är masochistisk, kyniskt och i slutändan missantropisk. Få tecken i den här filmen är mentalt stabila eller moraliskt upprätt. De flesta av dem är allvarligt felaktiga på ett eller annat sätt: några är irriterande på metafysisk skala. Eftersom Handphones hatefulla skildring av mänskligheten är baserad på det koreanska samhällets relationsdynamik och stereotyperna hos dess medlemmar kan vi givetvis acceptera att omfattningen av sin misantropi är begränsad till dem vi ser omkring oss. Oavsett vilken regissör som ursprungligen var avsedd för allt detta är ganska bredvid punkten. Hur stack upp handenheten som en thriller Den är ganska lös. Den aktuella telefonen kan bara göra så mycket som en multifunktionell McGuffin. Filmskaparna tar sig till slut till osannolika tillfälligheter och lite fusk. Som i hans tidigare film Paradise Murders. regissören Kim Han-min vet inte riktigt när man ska avsluta filmen. En dubbel-entender epilog är uppenbarligen överflödig, även om vi kunde medge att denna löshet bidrar till att öka klimaxens ångest. Filmens största tillgångar, inte överraskande, är dess två stjärnor: Uhm Tae-woong och Park Yong-woo. De är ganska välgjutna för respektive roll av en snygg agent och en känslomässig arbetare som ruttnar inifrån, vilket ger en kraftfull synergistisk effekt. Om jag var tvungen att jämföra de två måste jag säga att Park verkar dra nytta av en mer tredimensionell karaktär han spelar. Låt mig avsluta med att observera att Handphone utför en utmärkt offentlig service genom att tillhandahålla de som lever i det moderna koreanska samhället med tre användbara och viktiga lektioner: 1) Låt oss hålla ett vaksamt öga på alla digitala enheter som innehåller privat information: 2) Låter betala uppmärksamhet på de emotionella arbetarnas mentala hälsa, så att de inte snapar: 3) Och viktigast av allt, låt oss inte vara aggressivt oförskämd mot totalt främlingar. Utbetalningen kan vara väldigt ful. 160160160160160 (Djuna. Översatt av Kyu Hyun160 Kim) Id hörde några positiva saker om Private Eye innan man faktiskt tog filmen i teatern. En detektivhistoria i början av 1900-talet under den japanska kolonialregimen Med Hwang Jeong-min, Ryu Deok-hwan, Uhm Ji-vann, Oh Dal-soo i gjutet Och manuset tog upp någon form av pris lite var inte så spännande. Det är inte ovanligt för ett hylt manus som visar sig vara en besvikelse. Fortfarande var de två första informationsbitarna tillräckliga för att få mina förväntningar upp. Detaljerna i historien går så här. Hong Jin-ho, karaktären som spelas av Hwang Jeong-min i den här filmen, är ett proffs på saker som att spåra saknade människor och avslöja olagliga kärleksaffärer. Han kallar sig inte ett privat öga, men det är i grunden vad han är. Han försöker vanligtvis att undvika snäva situationer men drivs en dag till ett ganska klibbigt mordfall, när Jang Gwang-soo, en medstuderande som samlar övergivna kroppar för dissektion, frågar Hong att hitta mördaren av sin senaste kadaver. Vänta. Jag menar att det inte skulle vara uppenbart för en med skolstudent att om du hittar en kropp med en kniv som sår i den, var det förmodligen ett offer för mord. Filmen börjar förlora sin fot så här tidigt. Historien skulle inte vara meningsfull även ur synvinkel av early-20th century Seoulites. Någon måttlig läsare bland dem skulle ha varit bekant med ABC: erna av detektiva romaner. Detta skulle ha inkluderat en kadaver-hungrig medicinsk student förresten. Det kan vara så att Jang bara tänkte att hans handlingar var bra om kroppen tillhörde en obetydlig karl, men mindre så om det visade sig vara en högtjänstemans son som stavar ut dödlig fara för honom - men då publiken skulle inte kunna tycka om honom lika mycket. Om det är en ursäkt för att samla ett privat öga och en läkare som en mordundersökningsgrupp, kan jag inte säga att jag inte förstår. Folket som gjorde denna film riktades verkligen efter ett Holmes - och Watson-partnerskap, kolonial Seoul-stil. Namnen matchar något, med lite stretch: Holmes - Hong Jin-ho, John Watson - Jang Gwang-soo, se Men det är en dödlig fel här. Som du redan vet om Baker Street Regulars, är Holmes och Watson mycket distinkta tecken. Bara några sidor i berättelsen och du vet vilken typ av människor de är. I privat öga det är mycket svårare att räkna ut de två huvudpersonerna. Särskilt Hong Jin-ho. Vad är han, hur som helst En man av de små gråcellerna som Hercule Poirot No, det är för dumt för det. Eller en eklektisk superhjälte som hans namnge Holmes Han har inte hälften av färdigheterna. Kanske en tuff kille som Sam Spade Inte så. Hong kan inte hålla sig i en fistfight, inte heller har han modet att hantera livet under jorden. Varför i världen är den här mannen hjälten Hongs plight springs från det faktum att filmen nekar honom en chans att avslöja sina unika egenskaper eller färdigheter. Med andra ord var manuset inte särskilt genomtänkt. Filmen har inte mycket mysterium i den. Det finns ingen förskuggning som varar mer än tio minuter, och de flesta ledtrådarna förklaras borta i nästa sekvens. Ovanpå det är det bara en misstänkt. Eller var det två? Under alla omständigheter finns det inget utrymme för en detektiv att göra någonting, mycket mindre visar sig själv. Även den snygga leksaken som ser ut som något som Q kan göra för 007 är helt enkelt inte bra om mannen inte får använda den. Och vem gör dessa leksaker till Hong. Det är uppfinnaren Soon-duk, spelad av Uhm Ji-won. Snart-duk, men inte mycket realistisk, kunde ha varit en intressant karaktär: en ädelfödd kvinna som blir kopplad till modern västerländsk vetenskap och sätter upp ett labb i en övergiven kyrka för att laga upp alla slags uppfinningar. En personlighet av dessa dimensioner kan väl vara hjälten i ett förnuftigt manus, men här är hon fortfarande underutvecklad och missbrukad i en stödjande roll. En annan dåligt formulerad karaktär är polisen Oh Young-dal. Som alltid vänder Oh Dal-soo i en rolig, förstklassig komisk prestation, men hans karaktär förtjänar verkligen inte en sådan cutesy-behandling. Det är alltid en dålig idé att sammanställa i en karaktär rollen av en ofarlig clown och en medbrottsling i brott. Ingen mängd bra som verkar på Oh Dal-som-delen kan dra av det, men utmärkt en skådespelare som han kanske är. Filmen försöker täcka upp gapande hål i berättelsen och karaktärerna med actionscenar, men de är inte så välgjorda heller. Chase scenen mellan Hong och en mystisk förföljare är ett skarpt exempel. De stampade stuntsna på de fantastiska öppna uppsättningarna kunde ha varit coola, eller så måste tillverkarna ha tänkt, men det fungerade inte. Rytmen är besvärlig och timing en röra. Hela sekvensen här är tänkt att sluta på en klar slapstick-anteckning, vilket kan ha sett bra ut i manuset. Men var en sekund skulle ha varit tillräckligt, drar filmen på några sekunder och resultatet är en tråkig scen. Detta är bara en av många sådana okloka beslut. Sammantaget tror jag inte att tillverkarna av Private Eye ger film som ett medium det fulla träningspasset. 160160160160160 (Djuna. Översatt av ye-jung) Sanghoon, karaktären som Yang Ik-June spelar i Breathless. kommunicerar mestadels i cusswords, slår upp människor för att leva och tror att han har en gudgiven rätt att spotta överallt. Din vardagliga kille - bara med alla de värsta kvaliteterna man kan få genom kombinationen av oturlig uppfödning och dåliga gener. Sanghoon fungerar som en dug för ett företag. Hans jobb är att slå upp och hota svagare människor. Det passar honom som en handske. Kanske är det bättre för killar som att han ska stanna där, istället för att röra sig med andra delar av samhället - även om hans offer antagligen inte skulle komma överens. Sanghoon är långt från att ha en förmåga med människor, men av någon anledning har han några komplicerade relationer som händer runt honom, vilket ger smaken till filmen. Hans far, för en, sitter fast vid Sanghoons hus efter att ha släppts från fängelse. Det finns också hans nyligen skilda staverska och hennes son. En dag har han en otäck incheckning med en granne, en gymnasieflicka som heter Yeonhee, och på grund av Yeonhees udda smak hos män (eller kanske en desperat knep för att införliva minst en anständig karaktär i filmen) bygger de upp något som en vänskap. Yeonhee är belastad med en broders total ryck och en störd Vietnam veteran för en far. Casten inkluderar också Sanghoons vän-slash-chef Mansik och hans cronies på jobbet. Dessa människor har ett allvarligt problem gemensamt: deras fäder. Alla faderns siffror i den här filmen är helt och hållet hemska människor. De hävdar bara deras existens genom våldshandlingar. De gör hemska saker som kommer tillbaka för att hemsöka dem senare. Naturligtvis är det inte helt deras fel. Yeonhees far, till exempel, är offer för någon form av sjukdom. Men på något sätt tror jag inte att han skulle ha varit mycket av en trevlig person även om han inte hade varit sjuk. Filmen visar en sjukdom som sprider våld och sjukdom, och fäder är bärarna av viruset. Från detta groddar filmens största dilemma. Läkemedlet för denna sjukdom är att skära bort livet från fadern, spring så som helvete. De få nära-normala tecknen i filmen, som Sanghoons-stavare eller Mansik, har antingen lyckats dra iväg från den våldsamma fadersfiguren eller är faderlösa från början. I Sanghoon och Yeonhees-fallet fungerar det dock inte så. Omständigheter och blodbindningar håller dem ihop med sina fäder för livet. Eftersom de inte kan komma undan försöker filmen upprepade gånger att förena dem med fäderna på något sätt, vilket visar symtom på en whiny och imponerande slags självkänsla. Sanghoon, i synnerhet, har redan sjunkit ganska lågt, kanske så lågt som fadern han hatar så mycket, så han måste vidta drastiska åtgärder för att undvika att tjäna som en ursäkt för den typ av man som fadern är och en som han blir. Det här är inte så lätt. Vad filmen visar oss är förmodligen det bästa han kunde ha gjort under omständigheterna. Breathless är en grov och opolerad film, gjort extremt låg budget under händerna på en oerfaren direktör. Att vara grov och opolerad motsvarar emellertid inte brist på professionalism. Det är sannerligen 130 minuter på den utdragna sidan och för många närbilder stannar upp på skärmen. Å andra sidan är Yang Ik-jons riktning av hans gjutning nära perfekt, och linjerna hoppa rakt ut ur det verkliga livet. Tomten kan vara mer kreativ, men det är logiskt nog. Stilen går bra med historien, takten är lämplig och musiken är väl utformad. Med andra ord, för hela hans prat om att inte veta vad hes gör, har Yang visat sig en bättre film än de flesta filmer som slits ut i den koreanska filmscenen idag. Oavsett om han kan hålla fast på den rika energin som körs, är det här att han är en riktig ära för att visa sig livsfarliga liv under sin framtida karriär. Med andlöshet. han börjar bara hälla ut de ord som måste ha gissat inuti honom hela sitt liv. 160160160160160 (Djuna, översatt av ye-jung) Sang-hyun (Song Kang-ho), en plågad präst, frivilliga som en mänsklig marsvin vid en afrikansk forskningsanläggning, som arbetar med vaccinet för ett virulent virus som kallas EV (som endast smittar celibat eller sexuellt inaktiva män). Viruset dödar honom, men han uppträder mirakulöst genom blodtransfusion. Tyvärr kommer miraklet med en allvarlig bieffekt: han blir en vampyr. Endast kontinuerlig tillförsel av färskt humant blod kan vända symptom på EV-infektion. Sång-hyun blir lockad till Tae-ju (Kim Ok-vin, Dasepo Naughty Girls), olyckligt gift med sin barndomsvän Kang-woo (Sin Ha-gyun, Sympathy for Mr. Vengeance), en bizarrely infantil hypokondriak som lever under tummen av hans maniska dressmakermor Ra (Kim Hae-sook, Open City). Törst. som tillsammans med Bong Joon-hos mor. är 2009s mest efterlängtade koreanska film, öppnad för bra, om inte spektakulär box office performance (0,8 miljoner biljetter sålda i den första helgen för Seoul-teatrarna). Till skillnad från Park Chan-wook s hämndtrilogi genererar filmen extrema reaktioner från både tittare och kritiker. Några recensioner har blasted det som en pretentiös borrning eller en dåligt tänkt anpassning av Emile Zolas Therese Raquin (från vilken denna film lånar vissa plotpunkter och en kärleksdriangle centralt för plottet): bara några kritiker har hyllat det som ett mästerverk. Bland tittarna är klyftan ännu större: internetkommentarer sträcker sig fritt från en skräp till den bästa filmen jag sett på 10 år. Även för någon som jag, en rasande galen Park Chan-wook-fan, var den första reaktionen på Thirst det för djup oro: Jag kunde bokstavligen inte namnge vad det var som jag kände som slutkrediterna rullade upp. Allt jag visste visst var att jag var tvungen att se det igen omedelbart. Only after the second viewing did I understand that the unease came from my inertial inability to acknowledge that Id just watched a bewildering but awesome work of art, well-nigh indescribable in its insane, alchemic melding of disparate genre elements. Thematically, Thirst is as a straightforward and relentless exploration of Catholic guilt as any Euro-American film I have ever seen--as painful as Abel Ferraras Bad Lieutenant . as scorching as Bunuels Viridiana -- with its profoundly contradictory attitude toward the glamour and agony of desire. The protagonist Sang-hyun, like Graham Greenes Scobie in The Heart of the Matter . is tragically, sympathetically flawed. He has enough dedication to face certain death in the service of humanity yet cannot stop his pity toward a beautiful, unhappy young woman growing into passionate love. He is powerless to stop the faithful who regard his vampirism as a sign of being touched by God: having committed a mortal sin out of love, he figuratively and literally drowns in guilt. Song Kang-ho gives yet another brilliant performance (I dont think he can just walk through a role even if his life depended on it), but it is not a flashy one: as was in Secret Sunshine . its a catchers turn that perfectly anchors the emotional content of a particular scene and at the same time generously puts the spotlight on other actors. I can only hope that Euro-American critics are not lazy (or foolish) enough to mistake the essential passivity of Sang-hyuns character for the lack of talent on Songs part. A lot of media attention has been paid to the explicit sex scenes between Song and Kim Ok-vin, an interesting choice on Parks part. He seems to have had a young Isabelle Adjani ( The Story of Adel H was allegedly one of the films Park recommended to Kim as a research material) in mind: fiery, heartbreaking, maybe a bit raw. Kim is stunningly sexy and gorgeous in both wilted-housewife and full-blown femme fatale modes, and throws all of herself into the role, but I cannot help but seeing Yeom Jeong-ah (who appeared as a fictional vampire in Parks The Cut from Three Extreme ) or Lee Young-ae as Tae-ju. Kim strikes me as a bit too young and contemporary: she does not strike as someone who could have tolerated long years of indentured servitude in exchange for meager domestic comfort. She is blindingly beautiful, I must admit, in a blue hanbok dress. The rest of the cast is equally superb: Oh Dal-soo, Sin Ha-gyun, Kim Hae-su, Kim Jee-woon regulars Park In-hwan ( The Quiet Family ), as a blind senior priest with a wry sense of humor, and Song Young-chang (the head-rocking section chief from Foul King ), as a hard-nosed former cop. Their ensemble acting in the sequence where a character tries desperately to alert the presence of a vampire to other unsuspecting guests is a piece de resistance . superior to any similar scene in Sympathy for Lady Vengeance . By now we expect not just high quality jobs but extraordinary aesthetic achievements from Park Chan-wooks regular staff, and Thirst certainly does not disappoint. Production designer Ryu Seong-hee is responsible for the uncommonly reined-in colors-bleached white and faded green-of the religious and medical institutions as well as ever-so-slightly off-kilter hues of Ms. Ras domain-deranged blues and slick browns. Lenser Jeong Jeong-hoon weaves pure magic with shadows and light, culminating in the stunning vista of the ocean spreading in scarlet red, illuminated by the setting sun, as looked on by the eyes of the doomed protagonist. Oh, is it a good vampire film, you ask It sure as heck is - the tomato juice flows abundantly in horrendous, cringe-inducing scenes of violent exsanguinations, and there are many insanely creative twists on the familiar genre staples that will either stun you into silence or make you gape in disbelief. Have you wondered how a vampire can convince a blind person that he is one Watch Thirst . Have you ever wondered whether becoming an immortal creature will heal calluses on the soles of your foot Again, watch the movie. There are at least two sequences in this film that matches in sheer audacity and jaw-dropping hutzpah the notorious long-take corridor action set piece in Oldboy . But Thirst is not an exhilarating showcase of directorial vision and filmmaking pizzazz that Oldboy was. Despite occasional insertions of absurdist deadpan humor, it is at its basis a tragic romance. And despite much bloodletting, the film is not interested in generating frisson of fear, but a deep sense of melancholy. In the end it returns, perhaps in a purer form than ever, to Park Chan-wooks starting point: the torturous reflection on the impossibility of salvation, the moral weight of sin and desire, and the agonizing scream of a man against God who may or may not exist, and may or may not love him. If Thirst were a book, it probably deserves a whole shelf of its own: regardless of ones likes or dislikes, it is a true work of art that calls out for the defense of its artistic honor by those who are taken with it, way beyond the question of ones taste in specific genres or stylistic choices. 160160160160160( Kyu Hyun160 Kim ) 160160160160 Like You Know It All The two biggest self-deceptions of all are that life has meaning and that each of us is unique. One can see that evolving a built-in obscuring mechanism for those depressing and inevitable insights might be of practical use. - Talking Heads frontman David Byrne in Bicycle Diaries (p 74). In spite of the variations spun on recurring themes in the oeuvre of director Hong Sangsoo . when you repeat so many themes, bits of dialogue, actions, gestures, and characters (his films are dominated by traveling role-players in the film community and writers and visual artists), you cant help but leave viewers with a sense of meaninglessness to the films and the dialogues and the characters. Even though we do repeat ourselves often in real life, watching the repetition of sections of dialogue in Hongs films strips them of their meaning, echoing their in-authenticity. However true it might be when our main character Director Ku Kyung-nam repeats his motivation for being on the film jury panel of the Jecheon Film Festival to an ambitious, over-eager actress and her enabling stage-mom that Many good films get buried unfairly, the sincerity is brought into question when the actress responds Like your films He takes offense to this because his words didnt have the effect hed hoped, or better yet, his own words were used against him, resulting in an awkward moment that is one of the many Hongian beats spread out throughout Like You Know It All to the delight of Hong fans sprinkled everywhere. Not just characters are repeated, but the very actors who play them. And Like You Know It All . Hongs ninth film, repeats actors like no other. Three Hong alumni pepper this film. Kim Tae-woo of Woman Is the Future of Man and Woman on the Beach is our film director Ku Kyung-nam Uhm Ji-won returns from Tale of Cinema to be out first female, Gong Hyun-hee playing the festival director of the Jecheon Film Festival and Ko Hyun-jung finds herself on a beach again after Woman on the Beach as the second female, Ko Sun, the May wife of a December husband who happens to be a revered senior artist of Jeju Island. This film can be separated into two blocks like many of Hongs other films. We begin at the bus stop where Ku (the subtitles reference last names, so Ill follow that pattern) is picked up at a bus stop to be a part of a jury at the Jecheon Film Festival. We begin again at the second section where Ku is picked up at the airport by an old friend who now works for the Jeju Film Commission and teaches film at the local university, which is why Ku is there, to give a lecture and pick up a stipend for the effort. Both times he is picked up, the welcoming person was delayed because they had to pick up bread. The repetitions begin early, and dont stop. And these Like You Know It All repetitions seep into the Hong films that preceded it. In the Korean Film Council Korean Directors Series volume devoted to Hong, American film theorist and writer David Bordwell notes Hong has remarked that he is less interested in a dramatic structure than a pattern, and his narrow repertoire of situations allows us to perceive echoes and variations among the actions. This geometric model of storytelling has pushed him beyond his contemporaries looser, more anecdotal and additive narrative strategies (p 24). In Like You Know It All . Hong continues the arm-wrestling, extending back to the film before, Night and Day . Ku sees a frog in the swimming pool like the insect in the planter of The Day a Pig Fell In the Well or the random dog in The Power of Kangwon Province . Ku will find himself wounded literally in accordance with Hongs metaphorically wounded males, just like in Hongs other films. Hong even covers up the cause of the wound on Kus cheek with a reference to an actual scene that happened in Turnging Gate . claiming a few thugs beat him up because One of them said I was looking at their girls legs. In Turning Gate our male tries to cover up that he was looking at a womans legs by saying he was looking at a poster above the woman. Here Ku covers up the bizarre reaction of a former friend with what was covered up in a film before. It is this repetition that keeps Hongs films from being unique, yet making Hongs oeuvre unique at the same time. They are one long treatise on the inability to be authentic, to be sincere. It is a treatise on the inherent meaninglessness of our words and actions, and by extension, the meaninglessness of cinematic signifiers, such as his refusal to announce his characters dreams. As Korean film critic Huh Mooning (the editor of the previously mentioned KOFIC book on Hong) argues, In Hong Sang-soos films, meaninglessness is more strongly experienced than meaning. His film is a form of meaninglessness (p 10). Even more so, . his films have questioned the nature of movies and redefined it (p x). The supreme irony of Hong Sangsoos films is that he takes an artistic medium that the very patrons of which find so meaningful and shows that audience the inherent meaninglessness in the medium. And the further irony is this is what makes his work so meaningful to the small group of us who follow and anxiously anticipate his films. As Bordwell also points out, Hongs films are memory-tests. His films require re-watching because you want to go back to previous scenes to check if you recall correctly. His scenes are like the cards you flip in a game of memory. And by repeating dialogue and actions and themes throughout his films, you are enticed to not only re-watch a single film, but to re-watch past Hong films. His films are perfect for DVD technology since his films are their own DVD extras in that they propel you to click back to previous scenes, and previous scenes in previous films. Interestingly, Hong Sangsoos memory-testing oeuvre arose at the very moment when our memories have been augmented by the technologies available to those of us who can afford them. As Viktor Mayer-Schoumlnberger details in his excellent book Delete: The Virtue of Fogetting in the Digital Age . we have entered a rare time in history where remembering has become the default rather than forgetting. Previous to our present now, the cost of remembering (be that cost monetary or time-intensive) had well exceeded the cost of forgetting. But with the internet storing exponentially the words, acts, and images of our past, along with the reliable searching and aggregating mechanisms enabling efficient retrieval of these data points, our technologies remember while our human minds are still programmed to forget. Hong films dont let you forget even while his characters are forgetting. At the same time his characters are claiming they have excellent memories, (such as in this film with Ku and his mentor artist Yang battling over whose memory is more excellent during one of Hongs obligatory group drinking sessions), Hongs films prove those memories faulty in that the slight variations of similar scenes brings into question the reliability of our memories. Plus, his refusal to prompt dream sequences makes them real while at the same time dreaming the real. And with the modern technology of DVD players, and even more so the inevitable, future searching algorithms that will allow scenes to be searched like Google now allows for the text of books, we can immediately pinpoint the past scenes Hongs films motivate us to recall in their slight variation. Yet Hong demonstrates that even with the expansive external memory banks that film in internet form might provide, each fragmented scene allows for multiple interpretations of meaning, multiple interpretations of meaningless meaning, therein providing their meaning. Hongs films are an endless tape loop, a Moumlbius strip that collects Escher ants as we travel along its form. When a college student who was demure to Director Ku outside the classroom before watching his film in class, a film she claims to have seen before, responds bluntly that she doesnt understand why he makes the films he does, arguing, perhaps correctly, that people dont understand his films, Director Ku response is close to an outrage. If you dont get it, then you dont. I just make them and the rest is up to you. My films are not dramas that youre used to. No clear messages, ambiguous at best. No beautiful images, either. I can only do one thing. I jump into the process without preconceived ideas. I gather the pieces I discover and make them into one. You might not like the result. No one might. I swear Ive heard Hong make similar comments at post-film QAs or conversations Ive personally had with him, a clear moment where Hong has brought himself into his film. After questioning Director Kus proclaimed modesty, stating that his films are irresponsible, she makes the best summary of Hong and why his films fall so flatly on so many, yet resonate so deeply with the small number of us whove grown to love his films, Youre not a film director, but a philosopher. 160160160160160( Adam Hartzell ) 160160160160 Castway on the Moon Mr. Kim has lost all hope. One day he stands at the edge of one of Seouls famous bridges that cross the Han River and jumps into the swirling water. All goes black. However the following morning he awakens with the sun in his eyes and his face in the sand. This isnt heaven, he has drifted to one of the small uninhabited islands that lie in the middle of the Han River. At first he is merely frustrated that his suicide was a failure, but soon he realizes that he faces a more immediate problem. There is nobody else on the island -- nothing but plants, trees, the odd duck and bits of trash. The far edge of the river is well within sight, but Kim never learned how to swim. His efforts to contact the mainland fail. He is stranded, there is nothing to eat, and even though he is in the middle of one of the worlds major metropolises, he has become a modern-day Robinson Crusoe. Kim will eat a lot of mushrooms in the coming weeks and months, and his isolation will slowly but surely start to change him. But there is another unexpected character in this drama. A young woman, also with the surname Kim, lives in a riverside apartment building. Like the hikimori portrayed in Bong Joon-hos Shaking Tokyo (from Tokyo ), Ms. Kim is a recluse who has not ventured out of her room for years. One day she is peering out her window with a pair of binoculars when she catches sight of the strange disheveled man on the island. His actions mystify her, and then gradually intrigue her. Eventually she will be moved to do the unthinkable: to step outside her apartment building and enter into a strange sort of communication with him. Castaway on the Moon can lay claim to being one of the more creatively imagined films produced in Korea in recent years. It makes the most out of its unique setting, but at its core it is a fairly simple character-based drama about two sensitive recluses. Director Lee Hey-jun seems to take a special interest in social outsiders. His debut work Like a Virgin . co-directed with his friend and working partner Lee Hae-young, centered on a short, pudgy high school boy who dreams of getting a sex change operation. Both films present their heroes predicament with warmth, understanding and sense of humor. For a film such as this, acting is crucial, and Lee succeeded in casting one of contemporary Korean cinemas standout actors in Jung Jae-young ( Welcome to Dongmakgol . Someone Special ). Jungs deadpan comic performance is a good match with the directors style, and he creates sympathy for his character without ever pandering to the audiences emotions. Ms. Kim is played by Chung Yeo-won, who grew up in Australia and started her career as a pop singer before debuting as an actor. This is her second leading role in a feature film. (Incidentally, she was enrolled as a student in my Practical English class at Korea University back around 2000, but I guess thats neither here nor there. ) If we are meant to see the two central characters in this film as being broadly compatible, there are nonetheless significant differences between them. The man becomes isolated from society by accident, and yet his experience turns him into something greater than his former self (though he may no longer be able to readjust to modern society). The woman isolates herself from society by choice, but this is portrayed as something damaging, as a condition that needs to be overcome. In observing the man and starting to interact with him, she is slowly drawn out. Why is the mans seclusion a positive experience, and the womans a negative one Is it simply that the man has gravitated towards a more natural state, while the woman has moved away from it Personally, I found this film interesting, but I couldnt shake the feeling that it wasnt quite reaching its potential. I was also left wishing at the end that there had been a bit more real communication between the two leads. However I seem to be in the minority here -- most people I talk to adore this film. For its unique setting if nothing else, it deserves a look. 160160160160160( Darcy Paquet ) Bong Joon-ho s new film Mother begins with a tease: Do-joons Mother (Kim Hye-ja, Palace ), in an embroidered violet jacket, walks toward the camera through a field of tall grass. Soft jazz-funk begins to play on the soundtrack. Gazing offscreen, she stops walking, then hesitantly starts dancing to the music. Well see her in the same field later in the movie, but not dancing. Do-joons Mother lives with her son Do-joon (Won Bin, Taegugk . Guns and Talks ) behind the murky shop where she sells medicinal plants and roots, and practices acupuncture without a license on the side. Do-joon is very good looking (hes played by Won Bin, after all), but hes not quite right in the head, rather like Song Gang-hos character Gang-du in The Host . and like Gang-du, there is a hint that his impairment is his mothers fault. Hes not retarded, but his dullness is difficult to define: he has no attention span to speak of and a poor memory at twenty-seven he still sleeps with his mom, with a hand on her breast. He hangs around with Jin-tae (Jin Ku, A Dirty Carnival ), whos also good-looking in a bad-boy way, and is a bad boy - a tough, cynical hustler who feels constrained by his small-town life and dreams of adventure. Still, Jin-tae seems to have nothing better to do than hang out with Do-joon. He taunts Do-joon for being a virgin at his age. Jin-tae doesnt seem to have any family, and lives alone at the edge of town. Theres a lot of this in Mother . one high school character lives with her half-senile, boozing grandmother, intact families are not much in evidence. (For a traditional society like Korea, its films and TV dramas feature a surprising number of one-parent families and broken homes.) Do-joon and Jin-tae are already in trouble with the police for vandalizing a Mercedes-Benz that knocked Do-joon down in the street. Then a high-school girl is murdered, and a clue connected to Do-joon is found near her body. Relieved that their first murder case in living memory is so cut-and dried, the police pack Do-joon away. He insists that he didnt kill the girl, though he saw her the night she died. Frantic, his mother sets out to prove Do-joons innocence. Her blundering efforts draw Jin-tae into helping her to play detective, and they poke around the seamy underside of the town. Jin-tae enjoys himself: This is in my blood he exults after beating up a couple of suspects, I should have been a cop. In jail, Do-joon tries to dredge up details from the sieve of his memory, often coming up with details that make matters worse, while his mother closes in on the girls real killer. or maybe not. before returning to that grassy field. Kim Hye-ja is famous for playing mothers on Korean TV, and it must have been interesting for her to play such a double-edged role. Taking the melodramatic archetype of the Mother to extremes, Kim plays a mother whose symbiosis with her son is nearly complete, yet Bong and Kim manage to keep the character from being monstrous. (The archetype isnt just Korean: the mother who sacrifices everything to save her accused son is a mainstay of American country music, for example.) She does a great job, and one of the main pleasures of the movie is watching her. Won Bins Do-joon seems like a change from his usual pretty-boy roles, but since the people around Do-joon comment ruefully on his good looks (another of Bongs jokes, I suspect), its not that big a leap. Jin Ku plays Jin-tae energetically, full of frustrated vitality, and by the end turns out to be a bit more sympathetic than youd expect. If youve seen Bong Joon-hos earlier movies, youll have some idea what to expect from Mother . Bong says that he chose the English word mother as his title to avoid the associations of the Korean word omoni . but its probably no coincidence that the Korean pronunciation of mother also sounds like the Korean pronunciation of murder. He likes to build his stories around ordinary people the characters of his first feature Barking Dogs Never Bite -- a college professor and his salarywoman wife -- were as upscale as he gets. Since then his protagonists have been small-town cops ( Memories of Murder ), a family that runs a food stand by the Han River ( The Host ), and now a small-town widow. His manner is operatic: reactions, facial expressions, sound design, even the weather (see the use of rain in Mother ) tend to be over the top. Even Won Bins stupefied look is rapturous in its dullness. Typically for Bong, there are plenty of small jokes at the expense of movie clichs - misrecognitions, comically inappropriate reactions - jokes that make you wince as you laugh. In this and in his operatic excesses, Bong is reminiscent of Pedro Almodovar - think of All About My Mother - and if you like Almodovar you may like Bong. (Come to think of it, Lee Byeong-woos music reminds me of the music in Almodovars films.) Hong Gyeong-pyos photography captures the grittiness of decrepit small towns and the working poor theres a lot of grey and murk, and even the blood looks dark and muddy. Mother is a retreat in scale after the CGI-heavy science-fiction blockbuster The Host . but an advance in confidence and style. It even contains his first sex scene Its been obvious since Memories of Murder that Bong is a director worth watching, and Mother confirms it. 160160160160160( Duncan Mitchel ) A Catholic chapel in a girls high school, in a stormy dark night. Four young faces are illuminated by candlelight. Friends who have made a pact to commit suicide, they proceed to climb to the roof of the building. However, only one of them, Eon-joo (Jang Gyung-ah), jumps to her death, her mangled body to be discovered by her shocked sister Jeong-eon (Yoo Shin-ae). The surviving members of the pact, So-yi (Son Eun-seo), Eun-young (Song Min-jeong) and Yu-jin (Oh Yeon-seo), begin to sense the presence of the dead Eon-joo. The redoubtable Whispering Corridors series, not only one of the few successful film franchises in Korean cinema but also a platform through which many talented actresses have been launched into stardom (Gong Hyo-jin, Kim Min-seon, Song Ji-hyo and Kim Ok-vin to name just a few), is celebrating its tenth anniversary in 2009. Given the disastrous environment in which Korean filmmakers have struggled in the last few years, perhaps we should just be thankful that the series was able to come back at all. Unfortunately, the fifth installment is probably the most generic and lackluster of the lot. This does not mean that A Blood Pledge is devoid of any merit. Director Lee Jong-yong . promoted from assistant work for Park Chan-wooks JSA . while taking on an ultra-topical subject of group suicide, goes for the jugular. I find his refusal to burden the film with superficial discussions of the malaise of Korean school system as well as his decision to resolutely stick to the conventions of Gothic horror (this is the kind of movie in which an important prop symbolizing political power is a key to the Catholic chapel, preserved in a velvet-inlaid, ornate jewel box) rather admirable. Sure, some of the scare tactics are obvious, but what do you expect from a summer horror film And yet, director Lee also takes some critical missteps, avoided by all other helmers of the series so far. He over-burdens his young actresses with reams of convoluted, emotive expository dialogue, few of which actually serve to enlighten the viewers. Poor girls struggle through the breathless sentences like rookie recruits in a boot camp with extra-heavy backpacks: only Yoo Shin-ae emerges relatively unscathed. Despite his visible effort to construct a decent psychological mystery, director Lees failure to create three-dimensional characters leave us rather blas about the ultimate motivation behind Eon-joos haunting. Finally, the film has two or three truly embarrassing moments of non-special effects, including a laughable exploding head gag that I sincerely hope will be deleted from the export version. While not the worst Korean horror film in recent memory by a long shot (Are you kidding Oetori . Death Bell ), A Blood Pledge is nonetheless a disappointment. Lacking the elegant lyricism of Memento Mori . the disturbing metaphysical implications of Voice . or even the lurid psychodrama of Wishing Stairs . A Blood Pledge is an obtusely sincere horror film in a series known for a remarkable mixture of ingeniously induced frisson and unexpectedly moving art-house touches. 160160160160160( Kyu Hyun 160Kim ) Min-seo is a high school student who feels frustrated and angry at the state of her life. Her friends all take after-school classes at study institutes, but her single mother cant afford to pay for them. With her mother preoccupied with a new boyfriend, Min-seo has nothing to do during the hours after school (that is, if she goes to school), and she eventually gets an under the table job at a massage parlor in order to pay for English classes. One day she is riding the bus when a migrant worker from Bangladesh drops his wallet. The man exits the bus, and Min-seo takes the wallet for herself. However the man, named Karim, soon realizes what happens and manages to chase Min-seo down in a side street. Lets go to the police station, he says in excellent Korean, but Min-seo manages to talk herself out of trouble. Instead, she eventually agrees to help him with a problem that has long haunted him: trying to collect his back wages from a former employer who refuses to pay him. Min-seo and Karim are one of the more interesting pairings in 2009 Korean cinema. Min-seo is particularly well drawn: rebellious and not particularly nice, she is an unpredictable and magnetic screen presence. Although at first her actions are driven by a kind of self-focused anger, as the film goes on and she draws closer to Karim, her anger takes on a different quality. The young actress Baek Jin-hui puts tremendous life into this performance, and her character is without question the best thing in this film. Karim is played by Mahbub Alam, a longtime resident of Korea who entered the country as a migrant worker and who has since become involved in various activist projects, including the launch of the Seoul Migrant Workers Film Festival. He shows himself to be a decent actor in this film, as well as an accomplished Korean speaker, although his character lacks the sort of emotional complexity that we see in Min-seo. (Alam also appeared briefly in Where Is Ronny . another film from 2009 that explores Korean attitudes towards Southeast Asian minorities.) In a sense, Bandhobi is two films in one: a story about two people from very different backgrounds who come to form a close bond, and a piece of social commentary about discrimination against migrant workers in Korea. If the latter had been executed as effectively as the former, this film would have been a major achievement. Alas, there is a one-dimensional quality to the films political content that clashes with its three-dimensional characters. Every time we see Karim interacting in Korean society, someone discriminates against him. This may well be true to the experiences of many migrant workers, but within the film itself it becomes so predictable that the directors intention crowds out everything else. This is a rare misstep for Shin Dong-il . who in the past five years has established himself as one of the most interesting among the Korean directors who havent yet become famous. His previous works, including Host Guest (2005) and My Friend His Wife (2006), have also drawn attention to social issues and class differences through well-developed, complex characters and relationships. Bandhobi s best scenes capture the viewers attention in a powerful, involving way. If Shin let his politics become a little too obvious this time, other aspects of his filmmaking are still in top form. In this case, even a partially realized effort is well worth watching. 160160160160160( Darcy Paquet ) Patrolman Kim (Uhm Tae-woong, Handphone . Family Ties ) is kicked off to a mountain town due to a jokey report he filled in, supposedly idyllic and crime-free. The towns mayor and other bigwigs are scheming to bring in and scalp the Seoul folks eager to experience organic farming. There is only one problem: the surrounding areas food-chain imbalance has unleashed a steamroller-sized boar that has developed taste for human flesh. After it devours a few townies, including the veteran game hunter Cheon Il-mans (Jang Hang-sun, Tell Me Something . The Foul King ) daughter, the big-shots reluctantly organize an ad hoc team of boar hunters, led by a Finland-trained professional Baek Man-bae (Yun Je-mun, The Host . Mother ). Tagging along with Il-man and Man-bae, who promptly rekindle an unresolved father-son conflict from the past, are hapless Patrolman Kim, wild boar expert Soo-ryun (Jeong Yu-mi, Family Ties . Blossom Again ) and the shades-wearing Detective Shin (Park Hyuk-kwon, Open City . TVs The Great White Tower ). Chaw (This apparently means trap in Chungcheong Province dialect) is a mighty strange movie, even considering that it is about a man-eating pig(Seriously, a wild boar is plenty persuasive as a movie monster, as Russell Mulcahys Razorback . among others, testifies). For about its first third, the movie seems willing to stick to the conventions of monster-on-the-rampage films, introducing innocent victims to be slaughtered and showing the towns effort to whitewash real dangers for the tourists, a la Jaws . Then the film begins to mutate into a horror comedy with positively bizarre setups and wildly surrealistic touches. For sure, some of the films off-kilter humor had the preview audience in stitches: an Aliens parody in which a snickering local cop, sequestered in a cockpit-like drivers seat of an excavator, gets down mano-a-bestia with the very angry boar, for example, is simply priceless. Yet, for every one of these winners, there is another totally mind-boggling scene like Baek-mans dog hurling sarcasm at him telepathically () in Russian (), or the towns resident madwoman smoking opium () reclining in her forest abode, where multicolored mushrooms (. ) sprout everywhere. By the two-thirds of the film, you might indeed be wondering just what substance Director Shin Jeong-won (whose previous film, To Catch A Virgin Ghost . was dopey-crazy in the same style, but not to this extent) had himself been partaking of in the course of production. The surprise, then, is that, despite all these bizarre touches and weird goings-on, Chaw ultimately registers as superior entertainment. Lets be clear about one thing, though: Shin displays little aptitude for an action thriller. Hes no Spielberg--shucks, hes not even Joe Dante: Chaw s big monster is simply lame, especially whenever it has to ever so slowly chase after hapless humans. In terms of special effects, too, the hog ranks somewhere between the levels of Acceptable and Pathetic. Chaw s strengths lie elsewhere. For one, it is blessed with an excellent cast who convincingly rattle off its insanely colorful dialogue. Even though the characters are sometimes thoroughly unrealistic, they are nonetheless hugely attractive. Most importantly they dont insult the viewers intelligence: for instance, Detective Shin actually deduces that there is indeed a man-eating pig from the clues he put together. Their arcs intersect in pleasantly surprising ways, too: Soo-ryuns relentless sunny disposition turns out to be a perfect antidote to Man-baes camouflage of hardened cynicism. At the center of all these crazy antics, Uhm Tae-woong is perfect as our (relatively speaking) normal hero: his absurdly commonsensical response to the surrounding chaos becomes mercilessly hilarious by the climax. Part Monty Python-like parody of Hollywood disaster films, part conventional monster horror, part surrealist situation comedy (), Chaw is the kind of film that makes you shake your head in disbelief more than once, but also keeps you laughing. I do wish Shin had reined in some of the films excesses (including an afterthought-like epilogue that explains the ultimate fate of a character) and was given a chance to improve on the creature design and execution of special effects, but what ended up on screen, while lacking in bite, has a pleasing, unique flavor of its own. 160160160160160( Kyu Hyun 160Kim ) Haeundae became the fifth South Korean film to break the 10 million admissions mark. It made a lot of money, but it didnt make much else. Thats a trite statement, I know. Typing such a statement requires I ignore the fact that in making a lot of money, that money spread around the Korean peninsula like the pixilated tidal waves of the film throughout the beaches of Haeundae. And depending on how that money was spent elsewhere in the economy, it made other things. By creating a financially successful blockbuster, it allowed for friends, families, and both well-trenched and tentative romantic partners to create an eventful evening. And more with the money, they possibly ate before or after the film at an independently-owned restaurant or drank coffee before or after the film at a corporate coffeehouse. But as for giving us something to talk about as a cultural touch point with lasting power, theres not much there. Even Shiri brings up even more interesting things to discuss than Haeundae . But talk about it we must, because this website is as much a film aggregator as it is a place for pinpointing the significance of South Korean films. So lets get the plot out of the way. Claiming to be South Koreas first disaster movie, director Youn Je-gyun ( Sex Is Zero and My Boss, My Hero who also goes by just JK Youn) takes advantage of Busans tourist beaches as an opportunity to destroy tall buildings and holiday-goers with a tsunami. With the devastation caused by a tsunami in Thailand a few years back, non-diegetic fears and images travel along the current of the computer-generated images of insanely-storey-ed waves. Here are the characters we are asked to care about. There is a wealthy young woman on holiday with friends from Seoul who falls for a local member of the Coast Guard. We also have a seaman (Sol Kyung-gu. a great actor choosing yet another bad film, although Im sure he got paid nicely) who longs for the daughter of a fellow seaman. Unfortunately, that fellow seaman died while at sea during a tsunami years ago and our surviving seaman feels responsible for his death, which leaves our survivor hesitant in consummating his affections for the daughter. Then theres the geologist (Park Joong-hoon returns) who has a genre-demanding, outlandish theory about mega-tsunamis which the genre equally demands his colleagues find unconvincing. Plus, he provides a third love interest storyline when he runs into his divorced wife who has a daughter he thinks hes seen somewhere before (such as his mirror, because its his daughter but his daughter doesnt know that). Still more, we have an ambitionless adult child frustrating his mother. And rounding things off is the misunderstood hotel developer. As for all subgenres of the larger porn genre, the interest lies in the haptic pleasures of the expected spectacles. And Haeundae does have some impressive waves. Polygon Entertainment in California was responsible for the water effects, having proved themselves adept in films such as The Perfect Storm and The Day After Tomorrow . But ever the patriot, Youn commissioned other CG scenes to be done by Seoul-based Mofac Studio. (Mofac stands for Motion FX and Creativity.) As Youn noted in the September-October 2009 issue of Korean Cinema Today . Creating water images with computers is one of the most difficult tasks in visual effects. Since such technology has yet to be developed in South Korea, Youn went to the experts at Polygon. Yet, Youn also provided Polygon with a challenge. The most notable factor is that the movie takes place during the day so that we had to describe all the details of water flows and delicate water sprays. This is why most previous disaster movies have waves hit at night time. So Haeundae took water CG technology further. Plus, Youn was able to convince Hans Uhlig at Polygon to permit Mofac Studio to have access to Polygons water effect technology in order to complete many of the scenes in the film. In the end, according to an article on Mofac Studio for the November-December 2009 issue of Korean Cinema Today . Mofac Studio completed around 600 of the 700 CG cuts and ended up redoing all but 2 of the CG cuts done originally by Polygon. As a result, Youns cinematic diplomacy has assisted in further developing South Koreas CG technology and the industries attached to it. In this way, the tidal waves become a metaphorical and literal representation of what we can expect from South Korean cinema technologies in the future. So it looks like I can talk a little bit about this film. That is, as long as I ignore the importance of a nuanced story like the principals of Haedundae did. 160160160160160( Adam Hartzell ) Hee-jin (Nam Sang-mi, The Spy Girl ), a college student, confronts her evangelist-Christian mother (Kim Bo-yeon) about the sudden disappearance of her younger sister So-jin (Shim Eun-gyung, Hansel and Gretel ). The mother obtusely keeps praying to the Lord, and the police detective Tae-hwan (Jang Jin regular Ryu Seung-ryong) dismisses the missing girl as a runaway. To her increasing consternation, Hee-jin uncovers disturbing details about the neighboring apartment residents and their possible exploitation of So-jins spiritual gift, led by a witch-like local shaman Kyung-ja (musical actress Moon Hee-gyung). She is plunged into a full-blown nightmare, when the neighbors begin to commit suicide in most gruesome manners, apparently guided by the presence of So-jin. Possessed . a feature film debut of a former architect Lee Yong-ju . is, simply put, one of the best horror films to come out of Korea in recent years. Although not entirely free from influences of the popular genre staples (one nightmarevision sequence directly riffs on Ring ), the film is strikingly original in its design and conception, and shrewdly restrained in its manipulation of the generic elements as well as audience expectations. At the core of Possessed lies a surprisingly serious exploration of the ontology of the supernatural and the dark consequences of blind religious faiths, Christian or shamanistic. The ultimate meaning of So-jins seemingly supernatural abilities, illustrated with hair-raising visual flair by director Lee, in the end remains obscure, although he makes sure that the viewers leave his movie with the definite impression that something or somebody is out there . observing and even listening to us, perhaps not always with a benevolent intention. Yet Possessed does not stint on the boogaboo factor either. Atmospheric and moody, but also mercilessly pushing Pavlovian buttons whenever called for, it is full of impressive set pieces, including a startling shamanistic-ritual-gone-horribly-awry sequence, poetic and austere in equal measure. In a few scenes, such as Hee-jungs frightening vision of a crane-like spectral bird, Possessed scales the peak of horror aesthetics that successfully combines beautifully lurid neo-Gothic sensibilities of a Michele Soavi or a Dario Argento and Zen-like contemplative creep-out of Kurosawa Kiyoshi. Possessed is not perfect: Tae-hwans sudden hostility toward Hee-jin, for instance, is less than convincing. I also wish the ending was less tastefully ambiguous than it is. In the end, though, the film is so strong and well-made that it is difficult not to look forward to Lee Yong-jus next project. If Possessed is Lees Knife in the Water . then one shudders (with anticipation) to think what his Repulsion or Rosemarys Baby might be like. 160160160160160( Kyu Hyun 160Kim ) Hyung-kook (independent film veteran Yim Hyung-kook) and Young-ae (Yang Eun-yong, Inner Circle Line ) have recently moved to Seoul, with a young daughter. Hyung-kook takes on the responsibility of a factory chief, while Young-ae tries hard to fit in with the local church network, befriending Deacon Park (Choe Jeong-u, Marine Boy ) and his wife (Kil Hae-yeon, Seven Days ). Dark shadows begin to haunt Hyung-kooks dreams, however, specifically in the form of a faceless figure emerging from black waters of a fog-bound lake. Young-ae is disturbed that their daughter (Ryu Hyun-bin) displays unusual closeness to the deacons demented mother. She is then confronted by the possibility that the latter might have been assaulted to death by Deacon Park and his wife, in the name of faith healing. The unfortunately titled Pot (the Korean word, dok, carries the dual meaning of pot and poison) was one of the few pleasant surprises in the 2009 summer season. It, along with Possessed . is a superior horror film that reconfirms the resilience and elasticity of the genre and its capacity to showcase talents of the debuting Korean directors. Intriguingly, it shares a few thematic threads with Possessed . most notably a critical stance toward certain fundamentalist (to be precise, fanatical) Christian practices. If anything, The Pot is even more uncompromising in exposing the shocking excesses that some evangelical Christians in Korea have resorted to. And yet, it obviously reflects the viewpoints of practicing Christians: unlike Possessed . which treats its supernatural presence as an impersonal and ultimately incomprehensible force, The Pot zeroes on the sins committed by the protagonists and the guilt invoked by them, but with a welcome dose of (dare I say Christian) compassion and forgiveness. As Hyung-kooks faade of a happy middle-class family crumbles around him, the movie unflinchingly examines the way in which the so-called church elders, blinded by their own sense of authority, (mis-) leads him away from a path of reconciliation. Indeed, the horrific (and bloody) climax of the film is triggered, not by the vengeful return of the ghost, but by an ostensibly noble ritual of spiritual cleansing gone terribly wrong, grotesquely corrupted into a rite of psychological and physical abuse. The Pot is not as technically and aesthetically accomplished as Possessed . it more glaringly displays limitations of low-budget filmmaking, and the scare tactics it employs are pretty standard. Writer-director Kim Tae-gon . however, compensates this lack of sophistication and pizzazz with well-considered direction of his cast, who delivers uniformly good performances. Yim Hyung-kook is very impressive in a role that could have easily turned into an annoying genre clich. it is a testament to his meticulous characterization (under Kims direction) that the viewers dont feel like secretly rooting for his early demise, no matter how unreasonable or deliberately obtuse his character becomes. We would like to see more of Yang Eun-yong, too, a strikingly attractive but unconventional presence who has flown under the mainstream radar so far: she deserves her own vehicle a la Kim Ji-soo in This Charming Girl . Even the child actress Ryu Hyun-bin is admirably restrained. The Pot is in the end more of a psychological thriller than a straightforward horror film, but lets not split hairs here: we will accept a good movie when it comes around, regardless of its genre pedigree. And we will be awaiting Kim Tae-gons next film with high anticipation, as well. I should add that the film is a Graduate School of Advanced Imaging Science, Multimedia and Film at Chung-Ang University production: the program deserves kudos for helping director Kim complete his project and introduce it into the larger public. 160160160160160( Kyu Hyun 160Kim ) 160160160160 Treeless Mountain Korean-American Kim So-yong s sophomore effort Treeless Mountain finds its place on these pages because it was funded partially by the Pusan Promotion Plan, the dialogue is entirely in Korean, and it was filmed in various locales in South Korea. (Lee Chang-dong even found Kim the actresses that play the aunt and mother in the film.) We often shorthand globalization to mean United States cultural works taking over the world. However, Treeless Mountain is an example of a need for a more nuanced understanding of globalization. At the assistance of the South Korean film industry, (both financial and networking assistance) Kim was brought back to her hometown (the farm in the third section of the film is in the town where Kim grew up with her grandparents) to make a film that would resonate with Korean audiences as well as the global film festival circuit. Such is not globalization as it is normally spoken of in soundbites or written of in shorthand. Treeless Mountain is a triptych of abandonment, first by the father, than the mother, than the aunt. The middle section is quite heart - and soul-breaking, but the bookends are subtlety reassuring in the way the mother (Lee Soo-ah) interacts with Jin, her oldest daughter (played by Kim Hee-yeon, a first-time actress scouted by director Kim from observing primary school students in South Korea), and Bin, her youngest (played by Kim Song-hee, another first-time actress whom Kims South Korean intern found through volunteer work at a foster home). Particularly poignant is the mothers caring handling of Jins bedwetting, allowing for a comparison point when her aunt (Kim Mi-hyang) is not so compassionate. (Knowing her aunt wouldnt be so kind, Jin concocts a plan of deception at the expense of her sister.) And near the end of the film, the grandmothers (Park Boon-tak) day to day rituals and loving approach allow for recovery from the harsh treatment by their aunt. Their aunts treatment, however, isnt overly stylized cruelty. She doesnt beat them. The aunt simply doesnt want the responsibility imposed upon her and takes that imposition, and the fact that her life at that point isnt going so well, out on them. (Her willingness to take them in is likely due to guilty feelings about her brothers abandonment of them and the expectation that the mother would return.) She gets fed up with the kids easily and speaks to them unkindly and delves out punishments with disregard for the plight of the children. Its director Kims decision not to portray the aunt as violent, nor her actions as solely the result of her addiction, an addiction that is patiently revealed to us, coupled with the subtle exhaustion of the mother and the casual, everyday, kind approach of the grandmother that most endears this film to me. Kim is not relying on Manichean clicheacute of good and evil to propel her plot. We gradually get to know her characters and the binds they find themselves in. They are still held responsible for their actions, but the world that constrains them, including economics, is not left out of the picture. Treeless Mountain won awards at festivals in Berlin and Dubi. It also won the Netpac Award at the Pusan International Film Festival. The wealth of producers involved even won the Producers Award at the 2009 Independent Spirit Awards in the United States. (One of those producers was director Bradley Rust Gray, Kims husband. They alternate projects where each takes the directorwriter helm while the other assists their partners project in the producer and editing chairs, along with being a constant sounding board for the direction and screenwriting. As Dennis Lim noted in The New York Times . Kim and Gray are that rare artist couple that have hit on a working method that is both equitable and harmonious. Besides Kims direction, much of this films impact can be held responsibly in the hands of their cinematographer (Anne Misawa) who captures some gorgeously-hued horizons. Equally mesmerizing are debut performances of the two young actresses. As a result, the greater whole of Treeless Mountain has me rethinking my critical approach to globalization if such is the mechanism that serves up cinematic gems like this alongside greasy burgers and overly-sugared, blended milk drinks where espresso is an afterthought. 160160160160160( Adam Hartzell ) 160160160160 Let the Blue River Run Perhaps the most powerful sequence in director Kang Mi-jas debut Let the Blue River Run is Cheol-yis mother carrying the heavy literal burden of mixed-concrete up several flights of stairs, her job in the underground economy, (that ironically has her climbing above ground), as an undocumented Korean-Chinese migrant. She has taken on this back-breaking job in order to provide for her family back home. This hard-labor is juxtaposed with Cheol-yi (Nam Cheol), her son, racing through his little part of Yanbian, China on a motorcycle paid for by his distant mothers labors. Cheol-yis mothers plight is presented through action rather than words, through the repetition of performing strenuous work rather than the explication of dialogue. Juxtaposing this geopolitical reality with the drowning out noise of a high school boy lost in the cool world of his motorcycle vividly points in the direction of where this film is headed in a way that we will remember more than we would if we only had lines to quote from the film. That excellent sequence underscores what doesnt work so well in Let the Blue River Run . The dialogue delivered by many of the high school characters in the film seems forced or too cutesy at times. Yes, these are high school students in a region about which I have no knowledge, but I gather actual conversations among these 17-years-olds would be less hes so cool deliberate and aw shucks-y earnest, at least not all of the time as this film conveys. The moments that work between Cheol-yi and his love interest Suk-yi (Kim Ye-ri) are their moments of silence pedaling next to each other. These moments representing a muted bond work better than their cringe-worthy chatroom dialogues. But perhaps I am merely exposing my lack of contact with high school kids, and specifically a lack of familiarity with high school kids from Yanbian. Kids can be excruciatingly or endearingly earnest at times. Still, the tactic of communicating what kids are typing in chatrooms by having their mouths verbalize as they type doesnt work and doesnt seem to ring as true, at least not when such a technique is used so prevalently. (South Korean films have been leaders in presenting texting cinematically via playful use of hangul hovering on screen. Such would have been better used during these chatroom conversations, but a limited budget might have prohibited such efforts here.) Let the Blue River Run is not a terrible film. Some might find Cheol-yis mothers narration somewhat forced too, but I actually appreciated how she sounded as if she were reciting poetry, adding an ethereal note to the parent who is absent but whose memories are always tied to present surroundings. But, again, the forced moments of high-schooler dialogue simply limit the impact the film can have. And little impact it did have on the average South Korean cinema-goer, trickling in less than 40 tickets in its release on only three screens. Still, this film is a valuable addition to the Yanbian Korean-Chinese genre in South Korean cinema, mostly dominated by the exemplary work of Zhang Lu in films of his such as Grain in Ear (2005) and Dooman River (2009). Dooman River is the blue river referenced in the title of this film, a river that stands as the border between China and North Korea. Here, director Kang chooses to forgo the art film aesthetic of Zhangs work, although echoing some of Zhangs door-frame scenes, such as a lovely little hall of mirrors scene of multiple open doors we find Kim making stylistic use of here. Based on a work by Yanbian authors Liang Chun-sik and Kim Nam-hyun, Let the Blue River Run focuses mostly on the lives of those left behind when a family member migrates. The kids know what happens when their parents leave as undocumented workers, some take on fake marriages, some die, some are arrested, but they hold much of this information inside, except during one scene where the reality of their migrant parents is used as verbal fists in a schoolroom scuffle. The teachers of these children are kind mentors, taking the role of guardian very seriously for the kids where both parents, or the remaining parent, have migrated to South Korea. This provides the motivation for a minor subplot of searching for lost students in the film. If you stumbled upon this film unaware of Joseonjoks . the Korean word for Chinese of Korean descent, or of the existence of the Korean Autonomous Prefecture in China, the experience of the film can be a tad surreal. The Korean spoken is accented differently from a Seoul-produced work. The modern landscapes and infrastructure we expect in South Korean films is absent. You wouldnt see so many people traveling on bikes and pedicabs on busy thoroughfares in a major South Korean city as you do in this film. We see Hangul initially, but soon we will see a row of two streamers hanging across the road, one in Chinese script and one in Hangul, providing greater elaboration on where exactly we are in the world. This cinematic geocaching is a pleasant means to draw the viewer in, like the moment you slowly realize in Pen-ek Ratanaruangs Invisible Waves (2005) that Tadanobu Asanos character is not in Hong Kong but Macau. Coming in unaware also allows for a certain disorientation among viewers that can be taken into Cheol-yis mothers later scenes when she arrives in South Korea as a confused, scared, but determined, undocumented worker. Even though fluent in Korean, her accent still marks her as Other, so she keeps mostly silent while south until she cannot bare her plight any more. And it is this plight of the Other in South Korea that I am happy to see directorproducer Kim take on. Their challenge here to convey the plight of the Korean-Chinese migrant to the South Korean public may have failed to find an audience, but it is a challenge South Korea must take on this century in its art, its pop culture, and the more difficult task of its public policy. 160160160160160( Adam Hartzell ) Paju is a small city located to the northwest of Seoul, quite literally a stones throw from North Korea. These days it is being developed into a kind of artists community, with the city government trying to attract book publishers and the like. But the film Paju takes place somewhat earlier, between the years of 1995 and 2003. The city we see in the film is a kind of in-between place, no longer rural but not yet urban, with the fast-paced development attracting gangster types and causing disturbance among long-term residents. For one of the films main characters, it starts as a place of escape and eventually becomes his home. For another character, it is a childhood home, but the need for escape beckons. Paju is about the complicated relationship between a young girl and her brother-in-law -- and by relationship I dont mean to imply that this is a love story. These are two people whose lives have been upended by freak accidents. The man, Joong-shik (Lee Seon-gyun), is burdened with guilt over a tragic event that took place at the home of his lover in 1995. Later he moves to Paju and marries a woman named Eun-su (Shim I-young). But her younger sister Eun-mo (Seo Woo), who lives with them, has an instinctive distrust of her new brother-in-law. Soon another freak accident will take place, which will lead to additional bouts of trauma, guilt, confusion, and eventually, suspicion. It took seven years for director Park Chan-ok to complete this follow-up to her critically praised debut film Jealousy Is My Middle Name (2002), another slow-burning drama about people concealing inner emotional storms. Paju is recognizably the work of the same director, but it is broader in scale, more difficult, and, in my opinion, a greater accomplishment. It is without question one of the best Korean films of 2009. In part, it is the films willful obscurity that gives it its strength. The narrative is laid out in a patchwork of flashbacks and flash-forwards that replicate the jumbled manner in which the brain stores painful memories. Making sense of it all at first is a mental challenge, but the film gives back at least as much as you put into it. Personally I liked that the storys misunderstandings persist through to the end: this is not a film where all characters come around to accept the same interpretation of the events we have witnessed. Because each character carries a different understanding -- and no character possesses complete knowledge of what happened -- there is a layered complexity to the films emotions. Park is also quite skilled at structuring her story in a manner that suggests broader themes without pushing them into your face. The concept of home reappears throughout the film, notably in a plot thread about a group of displaced residents, led by Joong-shik, who fight against construction workers and hired thugs to prevent the demolition of an apartment complex. At the same time Eun-mo is fighting to keep her own home, not because she needs a place to stay but because it represents the memory of her deceased parents. For Joong-shik, the fight to save the apartment complex is grounded in his political beliefs, and the pitched battle that breaks out towards the films end, with rocks and Molotov cocktails being hurled at bulldozers, recall Koreas political battles of recent decades. But eventually he faces a situation where his social ideals come into conflict with his personal feelings and responsibilities towards Eun-mo. Paju s other key strength is the sheer cinematic pleasure of watching it. It is a beautiful film, not in a glossy colorful sense, but in the grainy quality of its foggy, unsaturated tones and shadows. Cinematographer Kim Woo-hyung, who has collaborated in the past with Im Sang-soo and Jang Sun-woo, deserves much of the credit for this. The acting is also top notch across the whole cast, with actress Seo Woo receiving particular notice for her performance. She is not a complete newcomer, having won a couple awards for her portrayal of the daughter in last years Crush and Blush . but this is clearly her breakout role. The character of Eun-mo fits her like a glove, and given that this film is at its core a coming-of-age story, she projects an emotional vulnerability and independent-minded determination that represents what is most memorable about Paju . Seo will probably go on to make many more great films, but I suspect shell always be best remembered for her performance in this one. 160160160160160( Darcy Paquet ) 160160160160 A Brand New Life As the credits were rolling after our screening of A Brand New Life at the 53rd San Francisco International Film Festival, my wife had this brief synopsis - That was my best Korean movie ever What my wife means is that was the best of all the Korean films she has seen. And being married to me, shes sat through quite a few. Whereas my subjective interests often lean me towards film favorites that are less likely to be well received by a wide audience, French director Ounie Lecomte s debut is a film that can reach far and wide, like the films origins itself and characters within. As were introduced to the subject of A Brand New Life . Jin-hee (played wonderfully by Kim Sae-ron), we see everything from her sightlines, from someone of her height, her age, her life. Her fathers face is never shown until he abandons her. (I wont reveal who the actor is here, because such would ruin a bit of the pleasure for the Korean film fan since its a major South Korean actor who plays this bit role. But I will reveal that revered actor Moon Sung-keon ( Black Republic . Green Fish also has a bit role as a doctor.) Her fathers importance in her life is obvious in the cameras positioning. We see Jin-hee looking up to him without our seeing him. We see Jin-hee embrace his back lovingly as he pedals her home. He is her world, making whats to come all the more devastating. The film takes place in the 1970s, well before South Korea recovered economically from the war. This means a lot of Koreans struggled to feed their families. As a result, along with kids whose parents had passed away, some kids were left at orphanages for complicated economic reasons. Concerning these economic orphans, sadly, there may be instances where it is in a childs best interest to be taken to an orphanage when the biological family cant provid e for them. But in a childs eyes, regardless of the reason they are left at an orphanage, they are likely to feel abandoned. And in some cases, it is dishonest to argue that they arent being abandoned. Jin-hees own reasoning for why she ends up at the orphanage is in this latter heart-wrenching vein. Jin-hees adaptation to the orphanage is full of childish acting out and hopes of escape. Unlike the orphans who hope to be adopted, such as Jin-hees friend who lies about her age having heard that the younger children have a better chance at being selected, Jin-hee actually wants to stay, since she still holds hope that her father will return. Much of the film shows Jin-hee trying to enact control of a world where shes lost so much. At first, she refuses to change the clothes her father gave her for the orphanage hand-me-downs. As so many children do when faced with emotional frustration, she refrains from eating and engaging in other activities of the group she has been tossed into as a way to exert some agency as a child under the authority of adults and institutions. Shes a brat, but an understandable brat. When she finally develops an intimate relationship with a fellow orphan and that friend abandons her, Jin-hees subtle exertion of what little control she has is one of those cinematic sublime images that stays with you well after leaving the cocoon of the theatre. Lecomtes own personal life story is obviously relevant here. She herself was born in South Korea and lived with her grandparents until they put her in an orphanage. She found her way to France through adoption. This movement of guardianship resulted in movement of religions, from Buddhist grandparents to Catholic nuns to Protestant parents. Jin-hees first exposure to a Catholic mass is an interesting scene of a child soaking up all the strange rituals that must soon become her own, or at least become rituals she can fake well enough during her stay. Yet in spite of Lecomtes practical life experience applied to the script, Jean Noh in the January-February 2010 edition Korean Cinema Today clearly delineates that this story is fiction, not autobiographical. After completing the script, Lecomte was able to convince South Korean luminary Lee Chang-dong of the storys potential when he came to France for the release of Secret Sunshine . So just like with Korean-American director So Yong Kims Treeless Mountain . Lecomte was stewarded towards South Korean financial and aesthetic assistance through the Pusan Promotion Plan and the expert hands of Lee, who Im guessing was the node in the network that got the two major Korean actors involved in such small roles. Also like Kim So-yongs film, Lecomtes film works because the kids seem to flow through the film naturally, rather than coming off as forced into cuteness or obnoxiousness, something I found disrupting Korean kid-vehicles earlier in the 21st century, such as The Way Home and When I Turned Nine . Theres a scene in A Brand New Life where the orphans laugh in the face of a church-imposed public confession that is one of the more original moments of child agency Ive seen in a film for some time. The naturalism of acting through Lecomtes direction and editing choices with such a large ensemble of children speaks hopefully of Lecomtes future films. And the tremendously executed young acting found in both Treeless Mountain and A Brand New Life bodes well for future kid-vehicles in South Korean cinema. 160160160160160( Adam Hartzell ) 160160160160 Lost in the Mountains As part of an omnibus digital film project Visitors commissioned for the 2009 Jeonju International Film Festival, like many directors before him Hong Sangsoo decided to utilize the short film form to experiment a little bit. Although Hong had focused on women characters before, ( The Day a Pig Fell In the Well . The Power of Kangwon Province . Virgin Stripped Bare By Her Bachelors . Woman on the Beach ), theyve always played alongside equally focused male characters. Whenever a single character has been the primary focus, such as in Turning Gate and Night and Day . it has been a male character. In Hongs contribution to Visitors Lost in the Mountains (the other two contributors being Lav Diaz of the Philippines and Kawase Naomi of Japan), he finally lets a woman lead us into the awkward moments of Hong anti-storytelling. Our narrator Mi-sook (Jeong Yu-mi) begins by telling us she is heading out on an anxiety-ridden trip (due to its length) to Jeonju by car to visit her friend Jin-young. When her friend tells her she cant come in yet because shes having a fight with her mother, she bides her time by re-initiating a relationship with an old professor (Moon Sung-keon) who was also the professor of Jin-young and Mi-sooks ex-boyfriend Myung-woo (Lee Seon-gyun). This is where the relationship tensions begin, between Mi-sook and the professor, Mi-sook and Myung-woo, and Jin-young and the professor. Although Hongian repetition occurs within the film, (two female characters say they cant let Mi-sook in because they are having fights with their mothers), and there is the Hongian coincidental run-in of characters, Hong continues to use the short form to try on new forms of his atypically formed narratives. For example, to much great comic effect, three characters making calls to the same person unbeknownst to the other three during the drunken revelry. The obligatory Hongian group drinking scenes that occasionally lead to sexual sloshing are here as well. And the drinking games people play in Lost in the Mountains validate claims by French director Claire Denis in her contribution to the Korean Film Council Korean Director Series volume devoted to Hong Sangsoo. (This is a revised essay originally included as a supplement to the French DVD releases of Turning Gate and Woman Is the Future of Man .) Denis does not find alcohol used in Hongs films as she finds them to be used in American films, where such camouflages human weakness and serve as a tool to shake ones abstinence. Rather, In Hong Sang-soos film, everything is decided before drinking begins. Drinking is reaching an agreement after clearly thinking out the decisions they have made (p 34). As Jason Kawall, in his chapter Another Pitcher On Beer, Friendship, and Character for the book Beer Philosophy: The Unexamined Beer Isnt Worth Drinking . writes regarding what we say while drinking in social situations of our choosing, alcohol . may influence a person, but this person still chooses what to disclose, and prior to that she chooses whether she would even like to have a beer with the other person. A major influence on what she will disclose is the company she is with, and the antecedent trust or friendliness she feels towards those with whom she is sharing a beer (p 132). Or in this case, soju. Even though, as Mi-sook herself says, one might have sex and find a reason afterwards for having sex, its clear the reason was there beforehand in the final bar scene between Mi-sook, Myung-woo, and Jin-young. In fact, the reason is sitting their as two sucking faces in the face of Jin-young. Jungs performance is heightened by emotional outbursts over her cellphone, at one point humorously collapsing into a ball on the ground. This highlights something Huh Moonyung noted in the same book cited before. Huh finds that . there are so many elements that Hong Sang-soo derives from the actors which are not valued in other films (p 6). Particularly of relevance here is Hongs attention to the small bodily movements and manners of walking and materiality of voice of his actors. Myung-woo, when he calls the professor, has the most distinct way of punctuating his words with his body, adding to the humor of the film while adding to the development of his character. Its a delightful moment in this short film full of delightful moments. Like many of us, Claire Denis sees confinement in Hongs films. There is a frame in his films and characters are confined in that space (p 32). This set-up of scenes speaks metaphors for the social, everyday confinements of his characters. In the short form that is Lost in the Mountains, we have a refined bit of Hongs confined space, providing room to explore while still maintaining that which we expect to find in Hongs unique approach to cinema. 160160160160160( Adam Hartzell ) (Note that the other two segments of Visitors were not presented in the screening that Adam caught, so those films are not reviewed here) There are many facets to a star. There are the myriad faces we see in the roles they play throughout their career. There is the personality that shines through in the many scripted and unscripted moments when actors come into contact with their public: awards acceptance speeches, press interviews, and so on. And then there is the real personality behind it all, what the person may (or may not) be like behind closed doors. Surely the contrasts and overlaps between stars many faces add to their allure and mystery. This allure is what illuminates E J-yongs The Actresses . a stylish low-budget film featuring six well-known Korean actresses playing themselves. The setting is Christmas Eve 2008 at the Vogue photo studio in Seoul. Six film stars from across multiple generations have signed on to be photographed together for the magazines cover story. They include Kim Ok-vin, the 23 year old star of Park Chan-wooks Thirst actressmodel Kim Min-hee ( Hellcats ) Choi Ji-woo (TV drama Winter Sonata ), whose status as a Korean Wave star in Japan sets her apart from the other five Ko Hyun-jung ( Woman on the Beach ), enjoying a career revival after her high-profile divorce from a wealthy industrialist Lee Mi-sook, the sultry lead from An Affair and Untold Scandal . whose career stretches back to the 1980s and the sharp tongued veteran Youn Yuh-jung, whose filmography ranges from Kim Ki-young ( The Insect Woman . 1972) to Im Sang-soo ( A Good Lawyers Wife . 2003). As we watch the women arrive at the studio (each in starkly contrasting ways that highlight the differences between them), greet each other, enter makeup, try on dresses, etc. we feel like we have been given a privileged glimpse into their lives. Of course, this isnt true: the screenplay is entirely scripted, by the director and the actresses themselves. But you can guess that in the writing of this work, a lot of their real feelings, thoughts, prejudices and fears ended up in the dialogue. One of the pleasures of this film is guessing how much of what we see onscreen has been invented, and how much has a basis in real life. The main pleasure, however, is to simply revel in the star power and charisma on display. The film has almost no plot -- in fact the entire second half consists of the women sitting around (drinking) and waiting for a delayed shipment of jewels that are integral to the shoot. But it is brimming with energy. The dialogue is sharp and funny. A vibrant dynamic is created in the meeting of these six very different personalities and egos. The acting, with so much talent in one room feeding off each other, is on a level above most other films. We also feel for the other characters in the film -- photographers, Vogue editors, star managers and so forth (all playing themselves) -- who visibly struggle to make sure that all goes according to plan and nobody storms off the photo set. Finally, the film looks gorgeous, from the costumes to the women themselves to the production design (even if the cinematography by Hong Kyung-pyo may be a bit too shaky and hand-held for some viewers). Director E, who has worked with many of these stars before in An Affair (1998), Asako in Ruby Shoes (2000), Untold Scandal (2003), and Dasepo Naughty Girls (2006), says he has always been struck by the offscreen energy of his actors, and that he wanted to share it more directly with his audience. While this may not be possible in a literal sense, the energy that suffuses this film is worth experiencing. Besides, Korean cinema has never produced a film quite like this one. The Actresses is in some ways just a well executed character-centered comedy, but the difference here is that the characters are bigger than the film itself. 160160160160160( Darcy Paquet ) The action fantasy blockbuster Woochi opens 500 years ago in a mythical past, when evil goblins break free of their confinement and steal a powerful Pipe of the Prophecy. In desperation, the community turns to the two greatest Taoist ascetics of their time, a man referred to as the Master and the more ambitious Hwadam. They are successful in reclaiming the pipe, however an unexpected murder takes place, and the blame is placed on Woochi, an impish young wizard under the tutelage of the Master. Together with his faithful dog Chorangyi (who most often goes around in the form of a human being), he is magically sealed into a painted scroll and left there for centuries. Jump ahead to the year 2009, and the shining metropolis of modern-day Seoul is once again set upon by goblins. After witnessing the destructive power of the creatures, who are disguised as ordinary humans, three Taoist wizards reluctantly decide to visit the museum where the ancient scroll is kept and to release Woochi back into the world. If he can defeat the goblins, he will be allowed to remain free, they tell him. However Woochi is not the easiest ally to deal with he has both a love of alcohol and an innate sense of mischief which often throws him off course. Woochi is a strange and undeniably original sort of film: a mix of martial arts, silly humor, memorable characters and CG pyrotechnics. It features a strong, star-filled ensemble cast and a high effects budget, which together was enough to turn it into a holiday event. Despite opening in theaters only a week after the release of Avatar . the film hung on to sell 5.4 million tickets over the winter season. Popular star Gang Dong-won ( Secret Reunion ) plays the lead role of Woochi, a flamboyant part that shows off his good looks and must have been a lot of fun to shoot. Actress Lim Soo-jung ( A Tale of Two Sisters ) also takes a role with a very wide range that adds something new to her repertoire. However critics have focused much of their praise on the performance of Kim Yoon-suk ( The Chaser ) who effortlessly embodies the imposing villain Hwadam, and Yoo Hae-jin as Woochis dog. Yoo, who over the years has taken important supporting roles in hits like Tazza and King and the Clown . has a rare gift for humor which is given full rein in this part. He may also have contributed to the films commercial success in another way: coincidentally or not, shortly before the films release it was leaked that he is dating well-known actress Kim Hye-soo, and he found himself at the center of a media storm. Director Choi Dong-hoon proves once again with this film that he has a keen sense of the Korean audiences tastes. After three straight box office hits, he ranks as one of the most consistently successful directors working in Korea today. Nonetheless, despite Woochi s strengths, it lacks the punch and linguistic inventiveness of his previous film Tazza (2006). It is certainly simpler in a narrative sense, without the twists and turns of his previous work. The director argues that it was his intention all along to make something light and fun this time around. But there are other things missing from this film as well. I think Ross Chen at Lovehkfilm hit the nail on the head when he said that the film lacks heart -- as entertaining as it is, you never really develop any emotional attachment to the characters. This doesnt seem to have hurt it any at the box office, but one cant escape the feeling that it could have been much more than it ultimately is. 160160160160160( Darcy Paquet ) Koreanfilm. org. last updated December 20, 2013.Predictive Analytics with Microsoft Excel: Working with Seasonal Time Series In This Chapter Simple Seasonal Averages Moving Averages and Centered Moving Averages Linear Regression with Coded Vectors Simple Seasonal Exponential Smoothing Holt-Winters Models Matters get incrementally more complicated when you have a time series that8217s characterized in part by seasonality: the tendency of its level to rise and fall in accordance with the passing of the seasons. Vi använder terminen i mer generell bemärkelse än dess vardagliga betydelse av årets 8217s fyra årstider. I samband med prediktiv analys kan en säsong vara en dag om mönster upprepas varje vecka, eller ett år när det gäller presidentval, eller nästan vad som helst mellan dem. En åtta timmars skift på ett sjukhus kan representera en säsong. Detta kapitel tar en titt på hur man sönderdelar en tidsserie så att du kan se hur sin säsongslängd fungerar utöver sin trend (om någon). Som du kan förvänta dig av materialet i kapitel 3 och 4 finns flera tillvägagångssätt tillgängliga för dig. Enkla säsongsmedelvärden Användningen av enkla säsongsgenomsnitt för att modellera en tidsserie kan ibland ge dig en ganska rå modell för data. Men tillvägagångssättet uppmärksammar årstiderna i datamängden, och det kan lätt vara mycket mer exakt som en prognosteknik än enkel exponentiell utjämning när säsongen är uttalad. Visst är det en användbar introduktion till några av de förfaranden som används med tidsserier som är säsongsbundna och trendiga, så titta på exemplet i Figur 5.1. Figur 5.1 Med en horisontell modell resulterar enkla medelvärden i prognoser som inte är mer än säsongsmässiga medel. Uppgifterna och diagrammet som visas i Figur 5.1 representerar det genomsnittliga antalet dagliga träffar på en webbplats som riktar sig till fans av National Football League. Varje observation i kolumn D representerar det genomsnittliga antalet träffar per dag i vart fjärde kvartal över en femårsperiod. Identifiera ett säsongsmönster Du kan berätta från medelvärdena i intervallet G2: G5 att en tydlig kvartalseffekt äger rum. Det största genomsnittliga antalet träffar inträffar under hösten och vintern, när de 16 största spelen och slutspelet är planerade. Intresset, mätt med genomsnittliga dagliga träffar, minskar under vår - och sommarmånaderna. Medelvärdena är lätta att beräkna om du inte känner dig bekväm med matrisformlerna. För att få medelvärdet av alla fem förekomsterna i kvartalet 1 kan du till exempel använda denna arrayformel i cell G2 i Figur 5.1: Array-skriv in den med CtrlShiftEnter. Eller du kan använda funktionen AVERAGEIF (), som du kan skriva in på normalt sätt, tryck på Enter-tangenten. I allmänhet föredrar jag matrisformelmetoden eftersom det ger mig utrymme för större kontroll över de inblandade funktionerna och kriterierna. Den kartade dataserien innehåller data-etiketter som visar vilket kvartal varje datapunkt hör till. Diagrammet återger meddelandet om medelvärdena i G2: G5: Kvartalerna 1 och 4 får upprepade gånger flest träffar. There8217s tydlig säsongssituation i denna dataset. Beräkna säsongsmässiga indexer Efter att you8217ve bestämde att en tidsserie har en säsongsbetonad komponent, gillar du att kvantifiera effektens storlek. Medelvärdena som visas i Figur 5.2 representerar hur metoden med medelvärden går till den uppgiften. Figur 5.2 Kombinera det stora medelvärdet med säsongsvärdena för att få säsongsindex. I figur 5.2. du får tillsats säsongsindex i intervallet G10: G13 genom att subtrahera den stora medelvärdet i cell G7 från varje säsongsmedel i G2: G5. Resultatet är att 8220effect8221 ska vara i kvartalet 1, det vill säga att vara i kvartalet 2 och så vidare. Om en viss månad är i kvartalet 1, förväntar du dig att den har 99,65 mer genomsnittliga dagliga träffar än det stora genomsnittet av 140,35 träffar per dag. Denna information ger dig en känsla av hur viktigt det är att vara i en viss årstid. Antag att du äger webbplatsen i fråga och du vill sälja annonsutrymme på den. Du kan säkert fråga ett högre pris för annonsörer under första och fjärde kvartalet än under andra och tredje. Mer till den punkten kan du troligen debitera dubbelt så mycket under första kvartalet än under den andra eller den tredje. Med säsongsindex är det you8217re också i stånd att beräkna säsongsjusteringar. Till exempel, fortfarande i Figur 5.2. De säsongsrensade värdena för varje kvartal 2005 visas i G16: G19. They8217re beräknas genom att subtrahera indexet från den därmed sammanhängande kvartalsmätningen. Traditionellt hänvisar termen säsongsindex till ökningen eller minskningen i nivån av en serie som8217s förknippade med varje säsong. Den synonyma säsongseffekten har förekommit i litteraturen de senaste åren. Eftersom you8217ll ser båda termerna, använde I8217ve dem båda i den här boken. It8217s en liten sak bara komma ihåg att de två termerna har samma betydelse. Observera att du under normala händelser från 2001 till 2005 förväntar dig att andra kvartalet8217s resultat kommer att ligga kvar efter första kvartalet8217s resultat med 133,6 (det vill säga 99,65 minus 821133,95). Men i både 2004 och 2005 överstiger det säsongrensade resultatet för andra kvartalet det för första kvartalet. Det resultatet kan leda till att du frågar vad som har förändrats under de sista två åren som vänder förhållandet mellan det säsongrensade resultatet för de första två kvartalen. (Jag har inte det här problemet. Jag tar upp det för att föreslå att du ofta vill titta på både observerade och säsongrensade siffror.) Prognoser från enkla säsongsvärden: ingen trend Även om metoden för enkla medelvärden är 8212 sa jag tidigare kan det vara mycket mer exakt än det mer sofistikerade alternativet för exponentiell utjämning, särskilt när säsongseffekterna är uttalade och tillförlitliga. När tidsserierna är otränna, som det är fallet med exemplet i det här avsnittet har diskuterats, är de enkla säsongsprognoserna ingenting mer än säsongsvärdena. När serien inte trender antingen upp eller ner, är din bästa uppskattning av värdet för nästa säsong den årstiden8217s historiska genomsnittet. Se figur 5.3. Figur 5.3 Kombinera det stora medelvärdet med säsongsvärdena för att få säsongsindex. I diagrammet i Figur 5.3. Den streckade linjen representerar prognoserna från enkel utjämning. De två fasta linjerna representerar de faktiska säsongsmässiga observationerna och säsongsmedeltagen. Observera att säsongsvärdena spårar de faktiska säsongsobservationerna ganska nära närmare än de släta prognoserna. Du kan se hur mycket närmare de två RMSE: erna i cellerna F23 och H23. RMSE för säsongsmedel är bara lite mer än en tredjedel av RMSE för de smidiga prognoserna. Du kan krita detta till storleken på säsongseffekterna liksom deras konsistens: Antag exempelvis att skillnaden mellan det genomsnittliga första och andra kvartalet var 35,0 istället för 133,6 (vilket är skillnaden mellan cellerna G2 och G3 i figuren 5.2). Då, i ett utjämningskontext, skulle det faktiska värdet för kvartal 1 vara en mycket bättre förutsägare för värdet för kvartalet 2 än vad som är fallet med denna tidsserie. Och exponentiell utjämning kan vara starkt beroende av värdet av nuvarande observation för dess prognos för nästa period. Om utjämningskonstanten är satt till 1,0, löser exponentiell utjämning till na239ve prognos och prognosen motsvarar alltid den tidigare faktiska. Det faktum att storleken på varje säsongssvingning är så konsekvent från kvartal till kvartal innebär att de enkla säsongsmedelvärdena är tillförlitliga prognoser: Ingen faktisk kvartalsvis observation avviker väldigt långt från det totala säsongsmediet. Enkla säsongsvärden med trender Användningen av enkla säsongsgemenskaper med en trender-serie har några reella nackdelar och I8217m frestas att föreslå att vi ignorerar det och fortsätter till köttfärdar. Men det är möjligt att du går i situationer där någon har använt den här metoden och då har den skadat att veta både hur det fungerar och varför det finns bättre val. Vilken metod som helst för att hantera säsongsmässigt i en trendserie måste ta itu med det grundläggande problemet att avvärja effekten av trenden från säsongens. Säsongsbestämningen tenderar att dunkla trenden och vice versa. Se figur 5.4. Figur 5.4 Närvaron av trend komplicerar beräkningen av säsongseffekter. Det faktum att trenden i serien är uppåt över tiden innebär att det bara beror på varje säsong8217s observationer, som gjordes i nej-trendfallet, den allmänna trenden med säsongsvariationen. Den vanliga idén är att redovisa trenden separat från säsongseffekterna. Du kan kvantifiera trenden och subtrahera dess effekt från de observerade data. Resultatet är en otränad serie som behåller säsongsvariationen. Det kunde hanteras på samma sätt som jag illustrerade tidigare i detta kapitel. Beräkna medelvärdet för varje år Ett sätt att avskräcka data (och andra sätt kommer säkert att hända) är att beräkna trenden baserat på årliga medelvärden snarare än kvartalsdata. Tanken är att det årliga genomsnittet är okänsligt för säsongseffekterna. Det vill säga, om du subtraherar ett år8217s medelvärde från värdet för vardera kvartalet, är summan (och därmed genomsnittet) av de fyra kvartalseffekterna exakt noll. Så en trend som beräknas med hjälp av årliga medelvärden påverkas inte av säsongsvariationerna. Denna beräkning visas i Figur 5.5. Figur 5.5 Denna metod innebär nu linjär regression på enkla medelvärden. Det första steget i att avbryta data är att få de genomsnittliga dagliga träffarna för varje år. That8217s gjort i intervallet H3: H7 i Figur 5.5. Formeln i cell H3 är exempelvis AVERAGE (D3: D6). Beräkning av trenden baserat på årliga medel Med de årliga medelvärdena i handen, är du i stånd att beräkna deras utveckling. That8217s lyckades med att använda LINEST () i intervallet I3: J7, med denna arrayformel: Om du don8217t levererar x-värden som det andra argumentet till LINEST (). Excel levererar standard x-värden för dig. Standardvärdena är helt enkelt de sammanhängande heltal som börjar med 1 och slutar med det antal y-värden som du kräver i det första argumentet. I det här exemplet är standard x-värdena identiska med de som anges i arbetsbladet i G3: G7, så du kan använda LINEST (H3: H7. TRUE). Denna formel använder två standardvärden, för x-värdena och konstanten, representerade av de tre kommandona i följd. Poängen med denna övning är att kvantifiera årets trend, och LINEST () gör det för dig i cell I3. Den cellen innehåller regressionskoefficienten för x-värdena. Multiplicera 106,08 med 1 sedan med 2 sedan med 3, 4 och 5 och lägg till varje resultat avsnittet 84.63. Även om det får du årliga prognoser, är den viktiga punkten för detta förfarande värdet av koefficienten 106.08, vilket kvantifierar den årliga trenden. Steget jag diskuterade just är källan till mina misgivingar om hela den tillvägagångssätt som beskrivs i det här avsnittet. Du har vanligtvis ett litet antal omfångstider8212 i det här exemplet, that8217s years8212 för att springa genom regressionen. Resultaten av regression8217s tenderar att vara oerhört instabila när de, som här, baseras på ett litet antal observationer. Och ändå beror denna procedur på dessa resultat kraftigt för att förse tidsserien. Prorating Trend över årstider Den enkla medelvärdesmetoden för att hantera en trendig, säsongserie som denna fortsätter genom att dividera trenden med antalet perioder under den omfattade perioden för att få en trendutveckling per period. Här är antalet perioder per år fyra8212we8217re som arbetar med kvartalsdata8212 så delar vi 106.08 med 4 för att uppskatta utvecklingen per kvartal vid 26,5. Förfarandet använder den periodiska trenden genom att subtrahera den från det genomsnittliga periodiska resultatet. Syftet är att avlägsna effekten av den årliga trenden från säsongseffekterna. För det första måste vi beräkna det genomsnittliga resultatet under alla fem år för period 1, för period 2 och så vidare. För att göra det hjälper det att omorganisera listan över faktiska kvartals träffar, som visas i intervallet D3: D22 i Figur 5.5. in i en matris om fem år med fyra kvartaler, som visas i intervallet G11: J15. Observera att värdena i den matrisen motsvarar listan i kolumn D. Med de uppgifter som är inriktade på det sättet är it8217 lätt att beräkna det genomsnittliga kvartalsvärdet under de fem åren i datasatsen. That8217s gjort i intervallet G18: J18. Effekten av den trend som returneras av LINEST () visas i intervallet G19: J19. Utgångsvärdet för varje år är de observerade genomsnittliga dagliga träffarna för första kvartalet, så vi gör ingen justering för första kvartalet. En tretton8217s trender, eller 26,5, subtraheras från andra kvartalet8217s genomsnittliga träffar, vilket resulterade i ett justerat andra kvartalsvärde på 329,9 (se cell H21, Figur 5.5). Trenden med två kvartaler8217, 2 215 26,5 eller 53 i cell I19, subtraheras från tredje kvartalet8217s medelvärde för att få ett justerat tredje kvartal värde av 282,6 i cell I21. Och på samma sätt för fjärde kvartalet subtraherar tre fjärdedelar av trenden från 454,4 för att få 374,8 i cell J21. Tänk på att om trenden var nere snarare än upp, som i det här exemplet, skulle du lägga till det periodiska trendvärdet till det observerade periodiska sättet istället för att subtrahera det. Konvertera de justerade säsongsmedlen till säsongseffekter Per logiken med denna metod är värdena som visas i raderna 20821121 i Figur 5.5 de genomsnittliga kvartalsresultaten för vardera av fyra kvartaler, varvid effekten av den allmänna uppåtgående trenden i datasatsen avlägsnas. (Raderna 20 och 21 sammanfogas i kolumnerna G till J.) Med sin trend ut ur vägen kan vi konvertera dessa siffror till uppskattningar av säsongseffekter. resultatet av att vara under första kvartalet, under andra kvartalet och så vidare. För att få dessa effekter börjar du med att beräkna det stora genomsnittet av de justerade kvartalsmedlen. Det justerade stora medelvärdet framträder i cell I23. Analysen fortsätter i Figur 5.6. Figur 5.6 De kvartalsvisa effekterna eller indexerna används för att avveckla de observerade kvartalsnivåerna. Figur 5.6 upprepar kvartalsjusteringarna och det justerade storvärdet från botten av Figur 5.5. De kombineras för att bestämma kvartalsindex (som du också kan tänka på som säsongseffekter). Exempelvis är formeln i cell D8 följande: Den returnerar 821133.2. That8217s effekten av att vara i andra kvartalet, vis-224-vis den stora medelvärdet: Med avseende på det stora medelvärdet kan vi förvänta oss ett resultat som hör till andra kvartalet och faller under den stora genomsnittet med 33,2 enheter. Tillämpa säsongseffekterna på de observerade kvartalslistorna För att sammanfatta: Så långt har we8217ve kvantifierat den årliga trenden i data via regression och delat den trenden med 4 för att prorate den till ett kvartalsvärde. Plocka upp i Figur 5.6. Vi justerade medelvärdet för varje kvartal (i C3: F3) genom att subtrahera de förhastade trenderna i C4: F4. Resultatet är en avgränsad uppskattning av medelvärdet för varje kvartal, oavsett år då kvartalet äger rum, i C5: F5. Vi subtraherade det justerade stora medelvärdet, i cell G5, från det justerade kvartalsmedlet i C5: F5. Det som omvandlar varje kvartal8217s betyder att en åtgärd av effekten av varje kvart i förhållande till den justerade stora medelvärdet. Det är säsongsindex eller effekter i C8: F8. Därefter tar vi bort säsongseffekterna från de observerade kvartalsnivåerna. Som visas i figur 5.6. det gör du genom att subkaldera kvartalsindexen i C8: F8 från motsvarande värden i C12: F16. Och det enklaste sättet att göra det är att ange denna formel i cell C20: Notera det enkla dollarteckenet före 8 i referensen till C8. That8217s en blandad referens: delvis relativt och delvis absolut. Dollarnsignalen förankrar referensen till åttonde raden, men kolumndelen av referensen är fri att variera. Efter att den senare formuläret har angetts i cell C20 kan du därför klicka på cell8217s urvalshandtag (den lilla rutan i det nedre högra hörnet av en vald cell) och dra till höger in i cellen F20. Adresserna justeras när du drar åt höger och du slutar med värdena, med de säsongseffekter som tas bort, för år 2001 i C20: F20. Välj det intervallet av fyra celler och använd flertalet selection8217s handtag, nu i F20, för att dra ner i rad 24. Så fyller du återstoden av matrisen. Det är viktigt att komma ihåg här att vi justerar de ursprungliga kvartalsvärdena för säsongseffekterna. Vilken trend som helst som finns i de ursprungliga värdena finns kvar där, och 8212 i teorin, åtminstone8212 kvarstår efter att we8217ve gjort justeringar för säsongseffekter. Vi har tagit bort en trend, ja, men bara från säsongseffekterna. Således, när vi subtraherar (avgränsade) säsongseffekter från de ursprungliga kvartalsobservationerna, är resultatet de ursprungliga observationerna med trenden men utan säsongseffekter. Jag har kartlagt de säsongrensade värdena i Figur 5.6. Jämför det här diagrammet till diagrammet i Figur 5.4. Observera i Figur 5.6 att även om deseasonaliserade värden inte ligger exakt på en rak linje har mycket av säsongseffekten tagits bort. Regressera de Deseasonalized Quarterliesna på tidsperioderna Nästa steg är att skapa prognoser från den säsongrensade trenderna i Figur 5.6. celler C20: F24, och vid denna tidpunkt har du flera alternativ tillgängliga. Du kan använda differentieringsinriktningen kombinerad med enkel exponentiell utjämning som diskuterades i kapitel 3, 8220Working med Trended Time Series.8221. Du kan också använda Holt8217s tillvägagångssätt för utjämning av trendiga serier som diskuteras i både kapitel 3 och kapitel 4, 8220Initialisering av prognoser.8221 Båda Metoder gör att du kan skapa en enstegs-prognos, som du skulle lägga till motsvarande säsongsindex. Ett annat tillvägagångssätt, som I8217ll använder här, sätter först trenderna genom en annan instans av linjär regression och lägger sedan till säsongsindexet. Se figur 5.7. Figur 5.7 Den första sanna prognosen är i rad 25. Figur 5.7 returnerar de årliga kvartalsmedlen från tabellarrangemanget i C20: F24 i Figur 5.6 till listarrangemanget i intervallet C5: C24 i Figur 5.7. Vi kunde använda LINEST () i kombination med data i B5: C24 i Figur 5.7 för att beräkna regression equation8217s avlyssning och koefficient då kan vi multiplicera koefficienten för varje värde i kolumn B och lägga till avlyssningen för varje produkt för att skapa prognoserna i kolumn D. Men även om LINEST () returnerar användbar information annat än koefficienten och avlyssnar, är TREND () ett snabbare sätt att få prognoserna, och jag använder den i Figur 5.7. Området D5: D24 innehåller prognoserna som härrör från att regressera de årliga kvartalsvisa siffrorna i C5: C24 på perioden i B5: B24. Matrisformeln som används i D5: D24 är följande: Den uppsättningen resultat återspeglar effekten av den allmänna uppåtgående trenden i tidsserierna. Eftersom de värden som TREND () förutspår från har deseasonaliserats, återstår det att lägga till säsongseffekterna, även kända som säsongsindex, tillbaka in i den prognostiserade prognosen. Lägga till säsongsindex tillbaka i säsongens index, beräknat i Figur 5.6. finns i figur 5.7. först i intervallet C2: F2 och sedan flera gånger i intervallet E5: E8, E9: E12, och så vidare. De reseasonaliserade prognoserna placeras i F5: F24 genom att lägga till säsongseffekterna i kolumn E till trendprognoserna i kolumn D. För att få en steg framåtprognos i cell F25 i Figur 5.7. Värdet av t för nästa period går in i cell B25. Följande formel anges i cell D25: Den instruerar Excel att beräkna regressionsekvationen som förutser värden i intervallet C5: C24 från de i B5: B24 och tillämpa den ekvationen på det nya x-värdet i cell B25. Det lämpliga säsongsindexet placeras i cell E25, och summan av D25 och E25 placeras i F25 som den första sanna prognosen för den trendiga och säsongsmässiga tidsserien. You8217ll hittar hela uppsättningen deseasonalized quarterlies och prognoserna kartläggs i Figur 5.8. Figur 5.8 Säsongseffekterna returneras till prognoserna. Utvärdering av enkla medelvärden Tillvägagångssättet att hantera en säsongsbetonad tidsserie som diskuteras i flera tidigare avsnitt har en del intuitiv överklagande. Grundidén verkar enkelt: Beräkna en årlig trend genom att regressera årliga medel mot en viss tidsperiod. Dela den årliga trenden mellan perioderna under året. Subtrahera den fördelade trenden från de periodiska effekterna för att få justerade effekter. Subtrahera de justerade effekterna från de faktiska åtgärderna för att avbryta tidsserierna. Skapa prognoser från deseasonalized serien och lägg till de justerade säsongseffekterna igen. Min egen uppfattning är att flera problem försvagar tillvägagångssättet, och jag skulle inte ha inkluderat det i den här boken, förutom att du troligen kommer att stöta på det och därför borde vara bekant med det. Och det ger ett användbart springbräda för att diskutera vissa koncept och förfaranden som finns i andra starkare tillvägagångssätt. För det första är problemet (som jag klagade tidigare i detta kapitel) om den mycket lilla provstorleken för regressionen av årliga medel på sammanhängande heltal som identifierar varje år. Även med endast en prediktor skrapar så få som 10 observationer verkligen botten av fatet. Åtminstone bör du titta på den resulterande R2 som är justerad för krympning och förmodligen omberäkna standardfel av uppskattningen i enlighet därmed. Det är sant att ju starkare korrelationen i befolkningen är desto mindre är det prov du kan komma undan med. Men arbetar med kvartaler inom år, är du lycklig att hitta så många som 10 år8217 värda i följd kvartalsvisa observationer, varje uppmätt på samma sätt över tiden. I8217m övertalade inte att svaret på det problematiska upp - och nedmönstret som du hittar inom ett år (se diagrammet i Figur 5.4) är att genomsnittsa topparna och dalarna och få en trendberäkning från årliga medel. Visst, det är ett svar på det problemet, men som du ser, är det en mycket starkare metod för att segregera säsongseffekterna från en underliggande trend, redovisning för dem båda och prognoser i enlighet därmed. I8217ll täcker den metoden senare i detta kapitel, i avsnittet 8220Lineear Regression with Coded Vectors8221. Vidare finns det inga teorier för teorin att distribuera den årliga trenden jämnt mellan de perioder som sammanställer året. It8217s sant att linjär regression gör något liknande när det lägger sina prognoser på en rak linje. Men det är en stor klyfta mellan att göra ett grundläggande antagande, eftersom den analytiska modellen kan hantera dataen annars, och acceptera ett felaktigt resultat vars felaktigheter i prognoserna8212 kan mätas och utvärderas. Med detta sagt går let8217s vidare till användningen av glidande medelvärden istället för enkla medelvärden som ett sätt att hantera säsongsalder.